Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fått i och genom regeringsformen, väl voro irriterande men icke fullt så
effektiva, som grundlagsstiftarna förmodligen tänkt sig. Riksrätten, som
skulle döma statsråd, vilka givit konungen råd, stridande mot rikets
grundlag eller allmän lag, togs visserligen i några fall i anspråk — men
avkunnade aldrig någon fällande dom. Den var grundlagsenligt sammansatt av
höga ämbetsmännen i statsrådet, allra helst som de lagbrott, för vilka dessa
höga ämbetsmän och domare, som icke voro särskilt benägna att döma
beskylldes, egentligen voro lagbrott endast ur starkt politisk synpunkt. Och
utvägen att göra anmälningar mot statsråd (enligt R. F. § 107) var icke
brukbar, när de två högre stånden eller redan en regeringsvänlig majoritet
i konstitutionsutskottet icke kunde förmås att ansluta sig till dem.
MAKTDELNINGENS VERKLIGA INNEBÖRD.
Därmed äro vi framme vid själva kärnpunkten i det konstitutionella
system, som 1809 års regeringsform skapat. 1 praktiken innebar det en
maktdelning icke så mycket mellan konung och riksdag som mellan konungen
och hans ämbetsmän å ena sidan och riksdagen å den andra. Man skulle
kunna tycka, att riksdagen härvidlag hade alla eller åtminstone de flesta
chanserna på sin sida. Men förhållandet blir onekligen ett annat, om
riksdagen till stor del består av — ämbetsmän. Och det är just vad fallet var •
i fyrståndsrepresentationen. Rikets första stånd bestod till stor del av
ämbetsmän: civila och framför allt militära. Prästeståndet innehöll blott
ämbetsmän. Borgareståndet räknade i sin krets alltid ett mycket stort antal
ämbetsmän, nämligen städernas borgmästare och rådmän. Endast det sista
och naturligtvis — särskilt före folkskolornas tid —- avgjort minst
inflytelserika ståndet saknade helt och hållet ämbetsmannainslaget. Det sagda
betyder naturligtvis ej, att de tre ämbetsmannabemängda stånden i vått och
torrt stodo på konungens och regeringens sida. I själva verket voro för det
första de svenska ämbetsmännen ej så osjälvständiga, att de alla utan vidare
rättade sig efter regeringsmaktens önskningar, och för det andra fanns inom
adeln ett stort antal synnerligen självständiga och även självrådiga herrar,
t. ex. storgodsägare och bruksägare, för att inte tala om f. d. ämbetsmän,
som med liv och lust tillhörde oppositionen bl. a. för att hämnas verkliga
eller inbillade oförrätter. Inom intet stånd var oppositionen så livlig och
farlig som inom adeln. Även i prästeståndet funnos en hel del gentemot
regeringen mycket kritiska element. Och de liberala prästeståndsledamö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
