Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han, att pastoralutskottet hade strukit gamla kärnpsalmer och även
refuserat en hans egen psalm om förtröstan till Jesus: »Titeln smakade
naturligtvis icke dessa herrar». Ändå hade Ödmanns egna psalmer icke så
litet av upplysningstidens livskänsla i sig. Han tolkade med förkärlek
den fromma kristna naturkänslan och gav uttryck åt vördnaden för Guds
röst i samvetet. Medvetet ville han emellertid hålla fast vid den kristna
tro, som hade blivit honom given under barndoms- och uppväxtåren nere
i Småland, där hans prästerliga förfäder med trosviss stämma hade
förkunnat evangeliet om försoningen i Kristus.
Att pastoralutskottets psalmbok blev ställd utom räkningen, för det
har man att tacka kanske än mer Wallin än Ödmann. Samarbete mellan
dessa bägge män kunde icke ens Lindblom åstadkomma. Teologiskt kände
sig Ödmann såsom den överlägsne och var förargad över att Wallin hade
åtskilligt att invända mot hans psalmförsök. Det var icke så lätt att i
Wallin se den oöverträfflige psalmdiktaren, särskilt som Wallin först
långsamt utvecklade sig till den psalmens mästare han slutligen blev.
Wallins debut såsom psalmförfattare hade betraktats med en viss
misstro från mera gammaltroende håll. Den gamle, av herrnhutismen
påverkade Gjörwell skrev om en av Wallins provpsalmer: »Man har även
framlagt en psalm, som svarar mot den vi i vår kyrka sjunga och kalla för
Tron: ofelbart en uti hög och ädel stil författad sång, men kyrkans
trosbekännelse innehåller den icke. Den må gärna sjungas vid Svenska
akademiens årliga gudstjänst, men uti våra bondkyrkor må den väl aldrig
bliva till kristlig andakt vedertagen. Den nymodiga tron är författad av
den ypperlige skalden J. O. Wallin, min själasörjare i Solna.»
Wallin var vid denna tid en av Svenska akademien högt skattad skald
i den gustavianska smakens anda. Utgången från ett torftigt
underoffi-cershem i Dalarna hade han genom litterära framgångar underlättat sin
prästerliga befordran. Efter några års tjänstgöring såsom teologie adjunkt
vid Karlbergs krigsakademi blev han 1809 kyrkoherde i Solna och snart
nog i Adolf Fredrik i Stockholm. Efter en kort utflykt till Västerås
såsom domprost blev han pastor primarius i Stockholm. De två sista
åren av sitt arbetsfyllda liv — han dog 1839 — var han ärkebiskop. Större
delen av sitt liv var Wallin således stockholmare, en dominerande figur i
det dåtida Stockholm.
Gjörwell menade, att hans själasörjare i Solna icke förstod sig på den
religiositet, som hörde hemma i landets bondkyrkor, att han således sak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
