Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ ROMANTISKA ENSTÖRINGAR. J. O. WALLIN.
Samtidigt med de unga fosforisterna men okänd för dem gick i
Uppsala och sedermera i huvudstaden en besynnerlig poet, vars obetydliga
kroppshydda dolde ett mäktigt geni; han levde i andligt enslingskap och
egna studier och inbillningar. I Stockholm var han anställd i
ecklesiastikexpeditionen — men hans bana blev ej långvarig. Bekajad med hjärtfel
sökte han döva sina allt svårare smärtor med sprit och opium, och innan
han fyllt trettio år, fanns han en morgon år 1823 död i sin säng.
Prästsonen Erik Johan Stagnelius’ barndom på Öland hade skänkt
honom känslighet för de stora vidderna i landskapet och riktat hans
inbillning med folksägner sådana som dem, han en gång skulle tolka i kvädet
om näcken, där han även fångat den nordiska sommaraftonens förtrollning:
Om ett av sina arbeten skrev E. J. Stagnelius:
Närvarande dram är endast skriven för
verkligt bildade läsare. Den litterata pöbeln kan
ej njuta de poetiska skönheter, som stycket
möjligtvis torde innehållas Att stycket
verkligen innehöll poetiska skönheter, torde den
om sin egen genialitet säkerligen väl
medvetne, världsfrånvände och människoföraktande
skalden ha varit livligt övertygad. Att profilen
härovan (ett av de fä porträtt av Stagnelius
som är o kända) tillhör en man, som var och
kände sig som en främling pä jorden, en
enstöring och drömmare, är inte heller svdrt att se;
om mannen bakom Stagnelius’ färgglödande,
ofta svärtydda, ibland sjuka dikt vet man f. ö.
ganska litet. — Medaljong i trä av L. G.
Malmberg, en av skaldens få vänner. Privat ägo.
»Kvällens guldmoln fästet kransa,
älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.»
Men också bokligt vetande,
gamla språk och gudaläror insög pojken
i sin fars bibliotek med otrolig
mottaglighet. Framför annat betogs
han av romaren Ovidius’
fantasifullt läckra målningar av sinnlig
skönhet och kärlek, vilka funno
djup motsvarighet i hans egen
natur. Ty njutningsdrömmare var han
från begynnelsen, och Venusgördeln
kring kvinnans sköte har så
våldsamt dragit honom med sin rent
elementära lockelse, att hans hela
själsliv och poesi genomdränktes
därav. I ungdomen skriver han en
mängd »idylliska» smådikter, föga
märkvärdigt och med samma
innehåll, en flicka som ger sig åt sin
älskare — de visa blott att ämnet
alltid sysselsatte hans inbillning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
