Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett svävande löfte genom att beställa gudarna i kolossalformat, i marmor,
och han arbetade med nya skissförslag, där trilogiens Frö ersatts med
Balder. Beställningen lät vänta på sig. Karl Johan — av Atterbom en gång i
skaldeyra apostroferad såsom Tor, »den dundrande gud» — var mera
förtrogen med den Ossianska än med den götiska romantiken, varom sonens
namn vittnar; men han var uppvuxen i nyklassicismens Frankrike och drogs
mest mot stilen hos Byström, vilken konstnär i tidstypisk heroisering
framställt honom som Mars. Dock lyckades till sist Fogelbergs
Stockholmsvän-ner övertala kungen, och Oden blev beställd — fast ej i den sittande
ställning, konstnären funnit mytologiskt riktigast, utan stående och »som
här-gud skådande från någon bergstopp in uti det gamla Skandinavien».
Oden blev en stor seger för Fogelberg, då bilden hösten 1831
exponerades i Kungl. museet på slottet. Själva presentationen för kungen den första
aftonen var av Nyström arrangerad med teatermässigt raffinemang: i det
utrymda galleriet stod asahövdingen allena, belyst uteslutande från vänster
av en mängd vaxljus. Effekten lär ha behagat majestätet på det högsta. —
Den över tre meter höga statyn i Garraramarmor väckte under några veckors
visning för allmänheten en ovanlig hänförelse. Många menade, att vi först
genom Fogelbergs Oden fått ett konstverk av rent svensk karaktär, och
Nyström beundrade särskilt huvudet: »Detta huvud är fullt av passioner; det
härskar, men ej med lugn; där finnes vishet, men denna vishet är Valas,
och i den djupa siareblicken återspeglar sig gudarnas skymning...».
Numera ser man annorlunda på denna dxaperade kolossalfigur med
spjut, sköld och en besynnerlig huvudbonad; man finner nu knappast någon
nordiskhet här, men däremot flera genom reflektion torrlagda, klassiska
element, som även vissa Fogelbergs samtida lagt märke till. Snarare är man
nu böjd att uppskatta den åtskilliga år senare tillkomna Tor-statyn såsom
götiskt uttryck i konsten. Här är verkligen något av nordisk, obändig,
oklassisk kraft i hela överpartiet och därjämte en gryende realism, medan den
traditionella balettgracen delvis dröjer kvar i benställningen.
Fogelberg har försökt något nytt utan att dock äga tillräcklig djärvhet
gent emot en överväldigande antik- och barocktradition. I övrigt äger Karl
Johans-tiden ingen götisk bildkonst av betydenhet. Det götiska visar sig i
det hela taget bäst tolkat i tidens poesi. Dock får man väl om Lings väldiga
kraftepos »Asarne» säga, att dess illustrationer, etsade i klara konturer av
Carl Wahlbom, erbjuda ett angenämare muskelspel än själva verserna (bild
se sid. 181).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
