Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känner sig den bekante pedagogen-kritikern Herman Bjursten djupt
chockerad och gör i en recension följande reflexion, så typisk för sin tid, att
man ej kan undgå att citera den:
––––»Den blygsamma varelsen finner det ingalunda anstötligt att
sköta Yngves knäskada, att sitta dag efter dag vid den sängliggande
patientens bädd och med sin mjuka hand förbinda en henne förut alldeles obekant
ung mans sår. Om det varit fråga om foten, skulle jag ej sagt så mycket
om det; men — knäet — det är i sanning för långt gånget!»
Fredrika Bremer var vid denna tid stadd på långfärd till Schweiz,
fortsatte till Italien och besökte på hemvägen Grekland. När hon kom hem,
hade riksdagen tillerkänt kvinnan myndighet vid 25 års ålder, Högre
lärarinneseminariet stod färdigt att slå upp sina portar. Kvinnorörelsen hade
också i »Tidskrift för hemmet» fått sitt eget organ. Då Fredrika Bremer på
nyårsnatten 1865 för alltid lade sitt huvud till ro efter att ha tillbringat sin
sista tid på sitt älskade Årsta, kunde hon göra det i den lugna förvissningen,
att de funnos, som efter henne skulle föra en rättvis sak vidare och förvalta
hennes testamente.
HON SOM FÖRDE RÖRELSEN VIDARE.
Den kvinna, som blev Fredrika Bremers andliga arvtagare och ledare
för den svenska kvinnorörelsens närmaste skickelsedigra decennier, var
Sophie Leijonhufvud Adlersparre (Esselde). Det var hon, som egentligen
organiserade det arbete, för vilket Fredrika Bremer dragit upp riktlinjerna.
Hon insåg klart, att spridning av upplysning var ett oeftergivligt medel för
kvinnorörelsens framgång. Tillsammans med sin goda vän fru Rosalie
Oli-vecrona grundläde hon 1859 Sveriges första kvinnotidskrift »Tidskrift för
hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan». Från dess start räknar man den
senare svenska kvinnorörelsens början, och Esselde blev denna rörelses
första ledare. Tidskriften efterträddes av »Dagny», det nybildade Fredrika
Bremer-Förbundets språkrör, vars mantel sedermera togs upp av »Hertha».
Om Sveriges första kvinnotidskrift sörjde för idéernas spridning, så åtog
sig Sveriges första kvinnosammanslutning, »Förening för gift qvinnas
eganderätt», de gifta kvinnornas sak. Den grundades på initiativ av Lars
Johan Hierta 1873 av hans dotter Anna Hierta-Retzius och hennes goda vän
Ellen Anckarsvärd. Den hade delvis äran av den lag, som tillerkände gift
kvinna rätt att själv förvalta egendom och inkomst. 1895 gick föreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
