Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skrivelsen var undertecknad även av flera kända män och inspirerade den
motion, som 1902 framlades av Carl Lindhagen. Den föll men blev i alla
fall upptakten till den kvinnliga rösträttsrörelsen, som nu utvecklade sig
med stormsteg. Snart lades grunden till Landsforeningen för kvinnans
politiska rösträtt med Anna Whitlock som ordförande. Bland rösträttsrörelsens
mest framträdande förkämpar kunna nämnas Ann Margret Holmgren,
Emilia Bromée, Signe Bergman, Gertrud Adelborg, Anna Bugge-Wicksell, Gulli
Petrini, Frigga Carlberg, Anna Lindhagen, Lydia Wahlström, Gerda
Hellberg, Ellen Hagen m. fl. Genom masspetitioner — den sista samlade ej
mindre än 351,454 namn — och förnyade motioner fick rösträttsfrågan
närmast i anslutning till de stora vallagsreformerna, som följde i
världskrigets spår, äntligen sin lösning vid 1919 års riksdag, varefter
grundlagsförslaget antogs som lag 1921. En del av Landsforeningens
lokalavdelningar gingo upp i Fredrika-Bremer-Förbundets kretsar, av andra
skapades på Ann Margret Holmgrens initiativ Svenska kvinnors
medborgar-förbund med Ingeborg Walin som dess första ordförande.
Att den gifta kvinnans ställning enligt under 1800-talet och 1900-talets
två första decennier gällande äktenskapslagstiftning lämnade åtskilligt
övrigt att önska, var ett faktum, som givetvis ej kunde lämnas obeaktat av
kvinnorörelsens ledare. Hustrun stod under mannens målsmanskap, och
detta var närmast att likna vid ett förmynderskap utan
redovisningsskyldighet. Den tidigare äktenskapslagstiftningen var också — för att tala med
Karl Staaff — »som enkom gjord för att locka mannen att gifta sig för
pengar».
I Kristofers landslag heter det, att »bästa ting som bonde i bo sitt haver
är laggifta hustru hans», och i Erich Gabrielsson Emporagius’ utläggning
av 10:e budet (1669) går samma tankegång igen: hustrun räknas jämte oxen
och åsnan till mannens »lösören eller rörlige Egendom, aff hwilken hustrun
är thet förnämsta stycket». Mannen fick dock fara fram med en viss
försiktighet, då han sin rätt likmätigt, mot hustrun använde aga: om den var
så kraftig, att hon därav erhöll verkligt sår eller kroppsskada eller blev lytt,
hade han böter att vänta. Trots detta torde hustrun ej ens under denna tid
ha varit någon direkt undertryckt varelse. Hennes husfrudöme gav henne
ett visst inflytande, hon löstes från giftomannaskapet och hon erhöll 1845
lika giftorätt med mannen i boet.
De missförhållanden, som kvarstodo, tedde sig emellertid allt
kännbarare för den gifta kvinnan, sedan den ogifta myndighetsförklarats. I Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
