Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krigare eller skrivkarlar, alla bytte de gärna ut värjan och skrivdonen mot
violinen eller annat instrument. Hågen för musikaliska exercitier hos rikets
första stånd kan dokumenteras från flera håll, men bestyrkes bäst av de
s. k. kavaljerskonserterna på 1760-talet, där alla de medverkande voro
adelsmän. Lusten att musicera utmärkte för övrigt icke blott adeln, den delades
av borgarklassen, och just detta allmänt utbredda intresse bland adelsmän
och borgare, som med nästan oförminskad kraft levde kvar under Gustav
III :s regering, sätter i mycket sin prägel på musiklivet under hela 1700-talet.
Men det var icke bara lekmännen, som voro i livlig aktivitet, även de
fack-utbildade musikerna hade börjat röra på sig, och ungefär tio år, innan
kavaljererna satte i gång med sina konserter, hade Johan Hellmich Roman,
det svenska 1700-talets störste kompositör, med stöd av hovkapellet lagt
grunden till ett modernt konsertväsen. Stockholmaren, som för sin
musikaliska förströelse hittills blott och bart varit hänvisad till umgängeslivet i
hemmen eller till klubbar och ordenssällskap, kunde sålunda nu
tillfredsställa sin musikaliska smak under betydligt större omväxling än förr.
Ungefär från samma tid erbjöds honom även ett musikaliskt nöje, som han
näppeligen förut prövat. Under åren 1755 och 1757 hade ett italienskt
operasällskap uppträtt i Sverige, men föreställningarna ägde rum på slottsteatern
på Drottningholm och voro utanför hovcirklarna tillgängliga blott för ett
fåtal utvalda. Adolf Fredriks franska teatertrupp, som uppehöll sig i landet
mellan 1753—1771, spelade däremot offentligt på Bollhusteatern, som nu
blev mötesplatsen för hela det teaterhungriga Stockholm. Visserligen förde
truppen en repertoar, som kanske övervägande upptog talpjeser, men även
det lyriska skådespelet var mycket väl tillgodosett på spellistan, och det kan
över huvud sägas, att i mycket få städer utanför Frankrike publiken hade
så rika möjligheter som i Stockholm att följa utvecklingen av det franska
sångspelet, alltifrån Favarts första stycken ända fram till Grétrys operor.
Vad åter detta betytt för svensk musikkultur förstår man bäst, om man
erinrar sig de talrika melodilånen från denna graciösa musik hos Bellman
och annan samtida vislyrik. Knappt hade slutligen de franska
komedian-terna efter Adolf Fredriks död hunnit lämna Stockholm, förrän Gustav III :s
svenska opera intog deras plats och skänkte den musikaliske stockholmaren
tillfällen att få njuta av operamusik i en omfattning som aldrig förr.
Musiklivet under 1700-talet florerade sålunda mycket livligt och nådde särskilt
mot slutet av århundradet en artistisk förfining, som en svensk från seklets
början eller dess mitt ännu icke kunnat drömma om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
