Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bilden av det tidigare adertonhundratalet blir icke mycket annorlunda,
om vi från Lund och Uppsala vända blicken mot Stockholm, om än här
resurserna voro mycket större och yrkesmusikerna aldrig i samma grad
som där trängts i skymundan. Det gjordes ofantligt mycket musik både i
borgarhemmen och bland adeln. I societeten skymtar nästan överallt under
de tre första årtiondena A. F. Skjöldebrand, som själv både spelade violin
och komponerade, och som till den nya tiden överförde något av den
musikaliska kavaljersandan från sjuttonhundratalet. Ett musikaliskt klöverblad
bildade med honom justitierådet Erik Gabriel von Rosén, tillika organist i
Storkyrkan — av samtiden omtalad som den skickligaste orgelspelaren bland
jurister och den lärdaste lagkarlen bland organister — och gubben Åhlström,
Bellmans vän (se bild å sid. 184 i bd 7), i vars hem man samlades en gång i
veckan till musikaliska övningar, regelbundet avslutade med Skjöldebrands
deklamatorium »Hjalmar». Hos borgerskapet dominerar något senare gärna
presidenten Westerstrand, för sin malmrika stämma benämnd »yttersta
basunen», lika beundrad i sångarkretsen bland basarna och som
ceremonimästare, sedan de musikaliska förhandlingarna övergått till allmän
festglädje. Bäst kan man kanske följa denna otvungna sällskapsanda med
musikaliskt inslag, som är så karakteristisk för tiden, i ett sällskap som Par
Bricole, instiftat redan 1779. Här hade man tagit i arv traditionerna från
Utile dulcis musikaliska avdelning på 1760-talet, men utformat dem i stil
med den förändrade tidsandan. Ännu levde Bellmanssången kvar, och den
utövades med mimisk virtuositet av gustavianen Hjortsberg och hans
lärjunge Axel Raab, men Par Bricole representerar även de nya strömningarna,
och inom sällskapet florerar, som kanske på intet annat håll, den nya visan
med Franzén, Valerius, Åhlström och du Puy. Men denna tid, då
solosången absorberar huvudintresset inom ordenslivet och hos allmänheten,
— vi bortse i detta sammanhang från romansdiktningen med exempelvis
Geijer och A. F. Lindblad — är av ganska kort varaktighet och upphör
nästan plötsligt omkring 1830. Musiklivet hotas av en vulgarisering —
åtminstone momentant — ingen nöjer sig längre med att vara åhörare, och
manskvartetten vinner insteg också i Stockholm. En liten episod från sångerskan
FACSIMIL VID DENNA SIDA. Otto Lindblads mest kända kompositioner åro kanske
»Glad såsom fågeln i morgonstunden», »Vintern rasat ut», »Sätt maskinen i gäng» och
»Kungssången», men hår återges en av Lindblads allra tidigaste kompositioner, frän 1830:
»Till en yngling» au E. Tegnér, ur »Försök i tonkonsten» av Otto Lindblad, hittills
otryckt och tillhörigt Lunds studentsångförening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
