Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I denna skildring av allmogens jul från förra århundradets början känna
vi igen enskildheter, som redan berörts, men vi sakna det, som för oss är
utmärkande för julen: julgranen och julklapparna voro ännu då ingen
väsentlig företeelse. Julgranen hade vid den tiden nätt och jämnt fått insteg
hos en och annan familj i de högre samhällsklasserna; först på 1860- och
1870-talen blev den allmän på landsbygden; den har invandrat söderifrån,
från Tyskland. Julklapparna nämnas som en sed, utmärkande för de högre
klasserna. I själva verket torde julklappsseden ha folkliga rötter, bruket att
skicka omkring till granngårdarna av julhalmen hopvridna halmgubbar,
som ibland försågos med ett skämtsamt »pass» och ofta gällde som
fästmän till flickorna i gården. Denna sed är vitt utbredd, förekommer även
på andra dagar under julen än julafton och kan följas åtminstone upp i
1700-talet. Emellertid har julklappen en annan rot, de gåvor, som julafton
skänktes till barnen, en sed, som även den har invandrat från Tyskland i
slutet av 1600-talet. På landsbygden förekom den icke; däremot omtalas på
sina ställen det urgamla, från den romerska kalendefesten stammande
bruket att skänka bort nyårsgåvor. Bondens givmildhet under julen tog sig ett
annat uttryck. Under dagarna före jul drogo jultiggarna omkring, och var
de kommo, fingo de ett bröd, något sovel och ett ljus.
Julaftonens måltid avhölls av det enskilda hushållet, och denna del av
julfesten bevarades, när det gamla gemenskapslivet i byalagen upphört. I
forntiden var julen en social fest, vid vilken bönderna församlade sig för
att dricka jul, och vår allmogesed förnekar icke denna sida. Redan det
allmänna besöket av julottan förenade socknen till julens högtid, och
julgillena och julnöjena, som började annandagen, förenade byalagets eller
bjudlagets medlemmar. Det omtalas dels gillen, som gingo på kringgång
mellan byns gårdar, dels gillen, till vilka deltagarna sammansköto
förtäringen.
Emellertid bör först erinras om två mycket bekanta folkseder,
stjärngossarna, som redan nämnts, och staffansryttarna, som drogo omkring
annandagens morgon. Den senare seden är mycket gammal och utbredd;
staf-fansvisan är väl den folkvisa, som är upptecknad i de flesta varianterna.
Ursprungligen avsåg bruket hästarnas trivsel, man red i kapp och vattnade
hästarna i nordrinnande vatten, vilket ansågs särskilt hälsokraftigt, men
på 1800-talet var det inte mycket mer kvar av seden än bruket, att
drängarna redo omkring i gårdarna, sjöngo staffansvisan och erhöllo gåvor till
ett gille.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
