Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu sin härskares order att verka för Sverige-Norges ingripande i konflikten
men utan att avge några bestämda löften. De Geer och Manderström
motarbetade snart sagt öppet kungens och Fourniers agitation och funno i det
norska statsrådet villiga medhjälpare. Stortinget beviljade visserligen utan
synnerlig svårighet omkring 2,000,000 rdr:s försvarsanslag (29/3) men
uttalade sig samtidigt tydligt emot krigiska äventyr och emot närmare
politiska förbindelser mellan de förenade rikena och Danmark.
Karl hade nu fått sin vilja om anslag fram även i Norge, och där som
i Sverige började nu rustningar. Naturligtvis var detta alldeles för sent.
Tyskarna gjorde stora framsteg vid Dybböls belägring. Napoleon, alltid
obestämd, fick andra ting att tänka på, och Fournier beordrades plötsligt
att tala emot krig. Den 18 april kom budet om Dybböls fall, den politiska
skandinavismens dödsstöt. Napoleon III tog nu bestämt parti, lät Fournier
direkt varna Karl XV för ingripande — och lyckönskade Preussens konung
till segern. Därmed skulle man tro, att Karl XV givit upp hoppet om
deltagande. Men nej! Rustningarna fortforo. Ryktena om att trupper skulle
sändas till Skåne började dock avstanna. I själva verket skedde heller ingen
sådan truppkoncentration. En svensk-norsk eskader under prins Oskars
befäl gick emellertid till sjöss i medio av maj för att kryssa i danska
farvatten, men utan förhoppning att kunna och väl även utan risk att få något
att uträtta. Från danskt håll möttes den snarast av misstro.
I början av maj inträffade så en episod, som kan sägas beteckna den
tragikomiska kulmen av hela det trista och nedsättande skådespel Sveriges
— liksom även Frankrikes och Tysklands — politik under danska kriget
utgör: publiceringen i pressen av det s. k. Karl XV:s unionsförslag. Det
PLANSCH Ä MOTSTÅENDE SIDA. Ingen svensk konung förkroppsligar sd väl begreppet
»folkkär monark» som Karl XV, och otaliga åro de historier, som bära vittnesbörd om
hans enorma popularitet och berättats av folkets mun långt sedan *gamle kungens» tid
var förbi. Han var en imposant figur med verkligt »kunglig» hållning, en mäktig stämma
och flotta gester, men samtidigt var han naturlig och uppträdde inte sällan sd ohämmat
fördomsfritt och sd »folkligt», att han riskerade majestätets anseende bl. a. i den krets
av förtroliga vänner, där han var den dyrkade medelpunkten; han var en stor charmör,
och skvallerryktena om »presidenten i hjärtats republik» talade inte bara osanning. Han
hade ordet i sin makt, och hans infall voro berömda. Som regent underordnade han sig
i allmänhet lydigt grundlagen och blev »därigenom vdr förste verkligt konstitutionelle
konung», vilket väl dock berodde mera på auktoritativa rådgivare än på honom själv, som
annars inte tyckte om att sätta sig på tvären och, sina sympatier för krigarlivet till trots,
ville frid med hela världen. — Vidstående bild av Karl XV är ■—- året efter konungens
död i Malmö — målad 1873 av Georg von Hosen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
