Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det stora framtidslandet. Många av emigranterna voro rosenianskt
påverkade, och de byggde, under otrolig möda, upp icke blott nya svenska hem,
utan också en svensk kyrka med roseniansk klangbotten, den s. k.
Augus-tanasynoden. Det stabila skiktet av emigranterna bevarade en romantiskt
färgad kärlek till det gamla fosterlandet, men U. S. A. var i alla fall för
dem det egentliga landet, det verkliga framtidslandet, gentemot vilket Sverige
tedde sig smått, insnört och efterblivet, och den uppfattningen slog också
rot mångenstädes i de bredare lagren hemma i Sverige;
emigrationsström-men hade den förutan förvisso icke blivit så stark, som den blev. Det
konservativa Sverige åter, både det kyrkliga och det kulturella, såg med mycken
misstro, man kan nästan säga, med ett visst förakt ned på den fria västern.
Och huru betraktade amerikanerna själva Sverige, i den mån de verkligen
kände till namnet på detta land? George Scott hade varit i Amerika och
där fått regelbundet inflytande medel till inre-missionsverksamheten i
Sverige. Pioniären för baptismen i Sverige, en svensk sjöman, underhölls
av ett amerikanskt missionssällskap. Under femtio- och sextiotalen — och
ännu längre fram — finansierades delvis de friare religiösa rörelserna —
den s. k. lekmannafromheten — från Amerika. Man får av de amerikanska
sällskapens berättelser den uppfattningen, icke blott att svenska kyrkan
ansågs hopplöst förstenad, utan att Sverige i själva verket tedde sig såsom
ett halvt hednaland, där kristen mission var i hög grad berättigad. Man
bör härvidlag komma ihåg vilken oerhörd expansionskraft den anglosach-
FOLDER VID DENNA SIDA. Oförgätlig måste denna syn ha varit i verkligheten — den
färgrika tavlan av män, kvinnor och barn i hundratal, debarkerande kyrkbdtarna i
Bark-dalen, landningsplatsen vid Siljan nära Leksands kyrka. Båt efter båt, med tio, elva till
tolv par åror, var och en med sin roddare, lägger till vid stranden; hela familjerna åro
med, man far man ur huse till kyrkan, åldringar och spädbarn — endast de sjuka och de,
som behövas för att vårda dem, ha stannat hemma. Varje vacker söndag voro de rymliga
kyrkorna kring Siljan mer än till trängsel fulla av folk — samtida bilder visa gärna en
del av menigheten, som ej fått plats i själva templet men frän trappan, i vapenhuset eller
på kyrkbacken följer predikan och deltar i psalmsången. Men det var inte bara
förkunnelsen, som samlade dessa tusenhövdade skaror under tempelvalven — svensk allmoge
har alltid haft många andra ärenden till kyrkan än att höra predikan. Och först och
sist var uppslutningen på söndagen kring Herrens hus en av traditionen helgad
demonstration av sockengemenskapen — och kyrkfärden i sommarsol en fest för öga och sinne!
Av Siljans kyrkbåtar finnas några kvar — på hembygdsmuseerna; och få högmässor i
vårt land samla längre fler deltagare än att de få sittplatser på rätt sida om kyrktröskeln.
Under det århundrade, vid vars mitt denna grandiosa, inom kort overkliga, tavla målades,
hade kyrkan börjat förlora sitt grepp om folkets massa. — Oljemålning 1853 av den
danske konstnären U’. N. Marstrand. Den Kongelige Samling, Christiansborg, Köpenhamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
