- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 9. Vid 1800-talets mitt /
62

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förkunnelse — Oscar Ahnfelt var ingalunda ensam om den — drogo en hel
del åhörare den slutsatsen, att det kanske icke var så noga med vandeln;
man var ju i alla fall rättfärdig »alla stunder», då ju Jesus hade gjort allt
i vårt ställe.

Denna s. k. antinomistiska inställning väckte mycken oro och
förorsakade också splittring inom nyevangeliska kretsar. Rosenius fann sig
föranlåten att ingripa. Fasthållande vid skriftenligheten av den satsen, att
Kristus i sin försoningsdöd hade burit och borttagit hela världens synder,
framhöll han, att det ingalunda var skriftenligt att påstå, att varje
människa vore i biblisk mening rättfärdiggjord och salig. Det fanns något som
hette omvändelse, bättring och tro på Kristus, det finge man icke glömma.
Man skulle i levernet förverkliga de himmelska sanningar, vilka Guds ord
innehöll. Men jämsides med dylika uttalanden kommer hos Rosenius
ständigt igen varningen för att söka tröst i den egna helgelsen.

Det fanns i Rosenius’ temperament ett drag av tungsinthet, vilket på
ett pregnant sätt kommer till uttryck i den av honom skrivna psalmen:
»Ängsliga hjärta, upp ur din dvala» (Sv. Ps. 379), vilkens tredje vers har
följande lydelse:


»O vilka under helgonen äro,
äro så saliga, sucka så tungt,
äro så höga, se det så föga,
äro i borgen, men sällan ha lugnt.»


Rosenius hade aldrig helt kunnat frigöra sig från det gammalpietistiska
arvet, vilket så till vida var en styrka hos honom, som han aldrig kunde
släppa kristendomens etiska halt. Å andra sidan medförde detta arv en
benägenhet hos honom för ett pietistiskt självanalyserande av de egna
känslorna till förfång för trons frimodighet. Frälsningens glädje kände han blott
mot bakgrunden av sitt eget grubblande. I de av honom influerade
kretsarna betraktade man därför gärna »eländes-känslorna» såsom ett kriterium
på sitt eget och andras rätta andliga tillstånd.

Det var detta, som »antinomisterna» reagerade emot, men utan att
beakta risken att därvid gå kristendomens etiska sälta förbi. Följden blev, att
en obiblisk syndfrihetslära började framträda, vilken kunde föra till
ödesdigra konsekvenser. I den så uppkomna religiösa frågeställningen ingrep
den baptistiska rörelsen på ett till synes mycket egenartat sätt. Under
intryck från den amerikanska helgelserörelsen urgerade man helgelsen, men
helgelsen betraktades såsom en momentan akt, verkad av Gud och tillägnad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:04:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/9/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free