Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
preliminärer till sjuttiotalets strider om Waldenströms försoningslära och
till stiftandet av Svenska missionsförbundet. Teckningen av den religiösa
situationen på sextiotalet, med hänsyn till de rörliga faktorerna, till
nybildningarna, blir emellertid icke fullständig, om man stannar blott vid den
nyevangeliska väckelsen. Det fanns krafter, som gingo i diametralt motsatt
riktning mot denna.
Mot den extrema nyevangelismen kämpade den ovan nämnde Myrberg,
kritiserande både denna och kyrkoläran. Han var varken nöjd med
väckelsen eller kyrkan. Han hade också en annan frontställning. Sitt anatema
hade han slungat mot den filosofi, som Christofer Jacob Boström under ett
par decennier hade förkunnat från sin lärostol vid Uppsala universitet. Hos
Boströms lärjungar hade denna slagit så djupa rötter, att den under tvenne
decennier efter hans (år 1866 inträffade) bortgång suveränt härskade vid
Uppsala universitet. Först omkring 1860 hade den genom tryckta skrifter
trätt fram för offentligheten, och Myrberg grep genast tillfället att protestera
mot densamma. Från denna filosofis i egentlig mening hjärtlösa
förnufts-gud, sade Myrberg, utgick liksom en iskall fläkt. I själva verket ville
Boström ingalunda komma kristendomen till livs. Tvärtom ville han slå vakt
om de livsvärden denna enligt hans uppfattning inneslöt, och den
boströmska filosofien uppbars alltid av ett starkt kristligt etiskt patos. Men mot
vissa av kyrkans läror, sådana han fann dem framställda i sin tids kyrka,
inlade han i förnuftets namn sin kraftiga gensaga. Den av nyevangelismen
omhuldade satisfaktionsläran, läran om Kristi förtjänst, fann icke nåd för
hans ögon, liksom han bitande skarpt opponerade sig mot läran om de s. k.
eviga straffen.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Skånskt bondfolk utanför Lunds domkyrkas portal
— för skåningen i gemen var Lundadomen sedan yammalt en vallfartsort, och pd
1850-talet hade man en dubbel anledning att besöka templet: biskop Thomanders
predikningar, om vilka ryktet gick vida. Han var en predikant med få motstycken — hans
makt över språket var utomordentlig, och hans stämma lydde villigt hans flammande
temperament och tankarnas jakt. En anekdot, som åtminstone gör Lundabispens
tempelstämma rättvisa, berättar, att en dansk en söndag hamnade bland de skaror, som trängdes
i portalen, vi se pd bilden, för att komma in och höra predikan. Det lyckades inte —
kyrkan var överfull. Men ända ut på gatan trängde ljudet av predikantens malmklingande
stämma, och dansken frågade, full av undran och beundran, en bredvidstående vem det
var som predikade. sDet är Thomanders, sade den tillfrågade tryggt, en smula förvånad
över att det fanns någon, som inte förstod det genast. »Ah, javel — der er to M an d
d e rD svarade dansken — det var den enda förklaring, han kunde finna pä... —
Oljemålning av O. H. Wallgren. Östergötlands museum, Linköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
