Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avskaffandet av husagan eller husbondes
rättighet att slå sitt tjänstefolk var en av de
många punkterna på Lars Johan Hiertas
program som tidningsman och riksdagsmotionär.
När han första gången — 1847 —
motionerade i saken, väckte han, enligt sina egna ord,
»stor uppståndelse inom Riddarhuset;
åtskilliga ledamöter från landsorten, som i övrigt
hörde till det politiskt liberala partiet,
kom-mo förfärade fram till mig och menade att all
ordning och skick i landet skulle vara slut om
rättigheten till husagan borttogs». Hierta
förskräcktes emellertid inte utan förnyade sin
motion vid alla följande riksdagar, till dess
1856 de tre ofrälse stånden beslöto och
konungen biföll husagans avskaffande. Bilden,
en satir över »En sträng conservatif herre»,
är en litografi av F. von Dar del i »Teckningar
ur dagens händelser» (1847). — Bilden till
höger: Att taga mutor var ingenting ovanligt
i den svenska ämbetsmannavärlden under
1800-talet — det påtalades också med kraft
i den liberala press, som tagit blottandet av
samhällets avigsidor pä sitt program och
kämpade för en bättre ordning. — En okänd
tecknare skildrar här för en gångs skull en
ämbetsman, som vägrar att ta emot mutor,
och replikerna falla: »Hur kan ni understd
er att bjuda mig mutor?» — »Åh, se bara!
Då jag var tjenare emottog jag gärna
drickspenningar». — Laverad pennteckning å ett
skissboksblad av okänd konstnär; privat ägo.
både politiskt och ekonomiskt stark
ställning. Genom att till namnet
ange tidningen som en fortsättning
på det liberala »Dagligt allehanda»
ville man framhäva, att den även
i sitt nya skick skulle vara liberal.
Konservatismen hade vid denna tid
dålig klang, särskilt inom de
industri- och hantverkarekretsar, där
tidningen framför allt sökte sitt fäste.
Personligen var nog Lindström
också på sitt vis liberal och som
tidningsredaktör särskilt så till vida, att
han öppnade spalterna för olika
uppfattningar och erkände deras
berättigande. Därför drog han sig
tillbaka, när motsättningarna blevo för
skarpa (i mitten av 1880-talet) och
den stora knivkastningen började.
»Stockholms dagblad» hade
kommit i familjen Walldéns ägo redan
på 1820-talet, men fortsatte sitt
tillbakadragna liv som annonsblad och
halvofficiellt organ för
Överståt-liållarämbetet, särskilt för
polisärenden, tills Wilhelm Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
