Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 6 oktober 1829 avgjordes vid Rainhill i England den berömda tävlingen om ett av
Manchester—Liverpoolbanan utfäst pris för ett ångdrivet lokomotiv, som var i stånd att
framföra sin trefaldiga vikt med en hastighet av 10 engelska mil i timman. Av de tre
»finalisterna» var det endast järnvägsfadern George Stephensons »Rocket» (till vänster i
förgrunden), som uppfyllde villkoren —• det drog sin 5-faldiga vikt med en fart av 1 i—20
km. i timman. John Ericssons »Novelty» (till höger i förgrunden( var det snabbaste av
de tävlande loken, men en maskinskada (otäthet i en av ångpanneflänsarna) tvingade
det att utgå. — Bilden är ett fotografi av en efter samtida bilder utförd
panoramarekonstruktion i Järnvägsmuseet i Stockholm av arrangemangen vid tävlingen vid Rainhill 1829.
England på 1820-talet ägnade sig
åt att förverkliga ett praktiskt
användbart och samtidigt
bränsleeko-nomiskt arbetande lokomotiv. Hans
ansträngningar gingo speciellt ut
på att få fram en
ångpannekon-struktion, som skulle lämpa sig för
anbringande å lokomotiv, och
härmed lyckades han också väl. Hans
ångpanna, en tubpanna, arbetande
med konstgjort drag, blev mycket
använd icke endast å lokomotiv
utan kanske fastmer för andra
ändamål, bl. a. å ångsprutor. En
viktig epok i lokomotivets utveckling
utgör den berömda tävlingen
mellan ångvagnar vid Rainhill å
Liverpool—Manchesterbanan år 1829, då
ett stort slag stod mellan tre av
dåtidens lokomotivkonstruktörer. John
»Novelty», John Ericssons lilla nätta
tävlings-lok vid Rainhill 1829, var till skillnad frän
konkurrenternas utan tender; koksen
medfördes i korgar och vattnet i en behållare
under ramen. Det blev inte den unge svenske
uppfinnaren förunnat att hemföra de 2,000
kronor, som voro utfästa som pris — och
det blev England och engelska
konstruktörer, som de närmaste decennierna försågo
de järnvägsbyggande länderna runt om i
världen med största delen av de lokomotiv, de
behövde. ■—- Bilden härovan av John Ericssons
tåvlingslok är ett foto av en modell efter
samtida ritningar. Järnvägsmuseet, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
