Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen, att hantverkare, som lärt sitt yrke i staden, flyttade ut på landsbygden
och började arbeta där. I sammanfattningen av femårsberättelserna 1871
—75 yttras, att »köpstadsdräkten sprider sig med de lättare
kommunikationerna till alla landsändar».
Men dräkten förändrade sig även i de bygder, där man icke längre hade
någon särskild folkdräkt. Vadmal och värken utbyttes mot kläde och
bomull. Vad den nya dräktlyxen socialt syftade till kan anges med några citat.
Malmöhus län 1856—60: »I ’många bondfamiljer på dessa orter äro söner
och döttrar klädda som ståndspersoner». Uppsala län 1866—70: »I
avseende å klädedräkten utplånas alltmera skillnaden mellan tjänare och
husbonde, mellan allmoge och ståndspersoner». Östergötlands län 1871—75:
»Av dräkten låter det sig knappt vidare göra att sluta till vem som är herre
eller dräng». Örebro län 1876—80: »Det strävande efter jämlikhet, som
utmärker vår tid, söker att så vitt ske kan göra sig gällande även på den
yttre beklädnadens område». Dräkten var sedan gammalt ett klassmärke.
Inte för mer än ett halvt sekel sedan hade man propagerat för att varje
stånd skulle bära sin egen dräkt. Grå vadmal skulle då vara bondens
klassstämpel (jämför förf. i bd 7). Men som man är klädd blir man hädd. Och
när »bonde» var ett öknamn, när gatpojkarna kastade glåpord efter
vad-malsklädda landsortsbor och när stadsborna i gemen hade kvar sitt
översitteri gentemot landsbygdens folk, då måste tyvärr den väg bondeklassen
hade att vandra fram mot självkänsla och yrkesstolthet även gå över de
gamla bygdedräkterna. Att gammal bondetradition fick vika även där var
kanske lika nödvändigt — hur onödigt det än kan synas oss nu — för den
nya tidens framväxt, som införandet av maskiner, växtföljd och
penninghushållning.
KOSTHÅLLET FÖRBÄTTRAS. BRÄNNVINET UTBYTES MOT KAFFE.
Jämtlandshövdingen omtalar i sin berättelse 1856—60 surfisk, torkat
kött, surmjölk, potatis och tunnbröd av korn som allmogens viktigaste föda
i länet. Det var samma födoämnen, som av gammalt utgjorde dagligt bröd
i stora delar av Norrland. Utmed kusten och söderut spelade saltet större
roll; man saltade kött och sill. I västra Sverige utgjordes den huvudsakliga
brödsäden av havre, i de östra och sydligaste landskapen av råg. Även
välling eller gröt ingingo som väsentliga beståndsdelar i måltiderna. Allmogens
föda bestod alltså i huvudsak av gårdens egna produkter, som man genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
