Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orsakade rekordsiffror i emigrationsstatistiken. Det var inte bara obesuttna,
som försökte skrapa ihop pengar för att ge sig i väg till det stora landet
i väster, där man kunde få jord gratis, i ännu högre grad lockade Amerika
de otaliga hemmansägare, som genom missväxten fått sin ekonomiska
ställning undergrävd, så att de nu av tvång eller frivilligt gingo från gård och
grund för att på Mellersta västerns prärier skapa sig nya hem. Ett icke
ringa antal jordbruksarbetare såväl män som kvinnor sökte sig över till
grannländerna, framför allt Tyskland och Danmark, i hopp om att där
vinna utkomst. Medan de, som reste till Amerika för att taga nytt land,
alldeles avgjort hade sin chans, blev lotten hårdare för de svenska
jordbruksarbetarna i Tyskland. De kommo från fattiga men fria
förhållanden till ett land, där livegenskapen satt sin prägel på förhållandet mellan
godsägare och underlydande. De svenska lantarbetarna synas fullständigt
ha varit utlämnade åt sina arbetsgivares godtycke, och upprörande historier
berättas om den behandling de utsattes för. Vad Danmarksemigranterna
beträffar, har Fredrik Ström berättat en rörande historia om ett halländskt
par, Martin och Severina Arvidsson. »De arrenderade», heter det,
»prästgården det stora nödåret 1867. Ingenting växte det året, hela landet svalt.
Martin Arvidsson fick gå från allt och for till Jylland, dit alltid hallänningar
farit, innan Amerikafebern kom. Hans hustru stannade som tjänarinna i
prästgården. I nära 30 år arbetade han som jordbruksarbetare och rättare
vid stora gårdar i Jylland. Han var mellan 50 och 60 år, när han kom
tillbaka med Noaks ark —- ett par danska kor, ett danskt föl, några höns
och en tupp, två gäss, två ankor, två kalkoner, en hund och en väldig
dun-bolster. Han och hans hustru Severina började då för andra gången på egen
hand: på Kannestenstorpet på Tönnersjöheden. De bröto mark, nyodlade,
plöjde och sådde, skapade på gamla dar ett nytt hem och en liten vacker
gård, allt ur ljungmarken och stenen». »Denna familj», säger Fredrik Ström,
»håller jag för att ha varit ett uttryck för det halländska bondekynnet, det
äkta och helgjutna». Det må vara sant, men historien om Hallandsfamiljen
ger också en bild av de olyckor, som »det svåra året» förde med sig —
trettio års arbete behövdes för att i detta fall reparera skadorna.
1860-talets nödår voro de sista av den sort, som kan betecknas som en
verklig riksolycka. En översikt av växlingen mellan goda år och klenår
bleve emellertid missvisande, om man inte framhölle, att det även under
år med medelmåttig skörd eller något därutöver fanns fattigfolk, som fick
leva rätt nära svältgränsen, och det var här inte enstaka fall, betingade av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
