Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag tackar Gud för de bästa föräldrar. Minnet af den lyckliga fläck,
som deras hulda vård helgade, ligger som ett solsken i mitt bröst. Det är
en fristad i mitt innersta inre, der jag tycker ungdomskällan ännu sorla.
Allt hvad vårens grönska har saftigt, hvad skogens skugga har svalkande,
den friska böljan har vederqvickande, lukten af granris och blomster,
landt-luft, morgonluft — allt detta lefver och är närvarande i detta minne.»
Bergslagens brukspatroner hade under det svenska järnets glanstid på
1700-talet svingat sig upp till en rikedom, som inte gav godsägaradelns
efter, och deras välstånd varade, när Geijer upplevde sina minnen och ännu
när han berättade dem. Just 1834 togo bruksägarna plats i riksdagen
och gåvo de borgerligt liberala strävandena en målmedvetenhet och styrka,
som de små och ofta ganska efterblivna svenska städernas horgerskap inte
kunnat skänka. »Bruksadelns» sunda livsvilja andas i Geijers
självbiografiska anteckningar.
Utom barndomsminnena återger Geijer, i brevform, intryck från två
resor, till England 1809—1810 och till Tyskland 1825. Särskilt breven från
England, den borgerliga kulturens föregångsland, äro av enastående
intresse. Både i breven och i minnesbilderna behärskar Geijer suveränt sitt
ämne. I klarhet och pregnans tävlar han med, i livlighet och mänsklig
värme överträffar han ödmann. Brukspatronsbarnen från Ransäter i
hem-stickade vita yllestrumpor eller en rik engelsk värdshusvärd, som med
servetten på armen själv betjänar sina gäster, stå med ett enda penndrag
levande för våra ögon. Även konsten att iscensätta en vy av kollektivt liv
bemästrar Geijer lekande lätt, som när han manar fram bilden av
mas-ugnsarbete under vinterhimmelen eller låter oss höra Londonbörsens av all
världens tungomål sammansatta, penninghungriga sorl. Bättre än de flesta
memoarförfattare förstår Geijer att göra en liten personlig detalj
representativ eller visa dess plats i ett större skeende. »Hemkänslan» — ordet är
Geijers eget — på det lugna Ransäter, där »vägen tar slut», är från början
meningsfull. Men den blir dubbelt meningsfull, när man upplyses, att
familjekretsen i denna lugna vrå av världen njöt nyheterna från det
revolutionära Paris som efterrätt till middagen.
Hur mycket sunt verklighetssinne, som trots allt kunde förenas med
högtflygande romantisk idealism, det vittnar Geijers hela livsverk om.
Med några dikter i »Iduna» 1811 ryckte han fram som ledare för den
form av romantik, som kallas göticism och som inriktade sin dyrkan av det
förgångna på förkristen nordisk kultur (se bd 8, sid. 176 ff.). Men grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
