Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oäkta född, ärvde dock August Blanche i sinom tid sin
rike fader och kunde sedan leva ett liv utan bekymmer.
Hans »malmgård», där modern — efter hennes död
Blanches halvsyster Hilda ■— var värdinna, stod öppen
för vänner och gäster, och själv deltog den uppburne
och firade folktribunen i hela Stockholms glada
sällskapsliv. — Malmgården. Träsnitt av O. A. Mankell.
Brauns farväl ftän •syndens stad»
»malmgård», där han
kunde se Stockholms
för-nämiteter som sina gäster,
kände han sig som en
folkets man, en folktribun.
Blanches litterära
insats står i intimt samband
med den liberala pressens
utveckling. Det har förut
nämnts, att »Aftonbladets»
start och succé 1830 är ett
avgörande datum i
liberalismens historia. Även
för realismens utveckling
var »Aftonbladet» av
direkt betydelse. Det
svenska tidningskåseriet
skapades av två medarbetare
i Hiertas tidning, Palmær
och Sturzenbecker.
H. B. Palmær var en
romantiker, som vände sitt
asociala
upplösningsbe-gär mot romantiken själv.
Vid en middagsbjudning hos August Blanche våren 1859
tog Wilhelm von Braun avsked av vännerna i Stockholm
med ett för tillfället skrivet poem, som han bad artisten
C. S. Hallbeck »illustrera med några streck». Teckningen
publicerades i J. G. Carléns »Läsning vid den husliga
härden» 1861, där det heter, »var och en, som haft äran
av Wilhelm von Brauns personliga bekantskap, finner att
han här till anletsdrag och kroppsform är framställd med
daguerrotypisk likhet — utan tillstymmelse till
karrika-tyr». Han hörde till tidens mest lästa diktare (hans
humoristiska »ungkarlspoesier» gjorde honom till »en
älsklingsförfattare hos mången, som eljest icke befattar sig
med poesi») och strödde i kalendrar och tidskrifter
dikter, prosaskisser, noveller och satirer omkring sig — en
glad och bullrande gargon med djärva, ibland alltför
djärva, infall och goda utförsgåvor, en evig oro i blodet
och en obotlig och elegisk romantikers aldrig
likviderade längtan.
En lätting, som inte skrev
mer än han var absolut
tvungen att skriva för att
kunna leva, uttänkte han
på sin soffa bizarra
elakheter mot tidens gudar.
Han vågade driva med
Tegnér, vars sångmö han
besvor att inte sätta
smycken — de djärva
Tegnér-ska bilderna — både på
fingrar och tår, och han
kallade Atterbom en var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
