Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sitt förnäma bordssällskaps gapande munnar, och i den ståndsstrid, som
hans ogenerade fasoner framkalla, avgår han som triumfator tack vare
sina kraftiga nävar. Berättelsen om Kalle Utter är icke något stort
konstverk — men den är ett konstverk. Som ett minne av de ofrälses segertåg
under 1800-talets första hälft lever den lilla komiska berättelsen om Kalle
Utter ett alltjämt friskt liv, medan hyllmeter av allvarlig litteratur om
dåtidens samhällskonflikter föråldrats och glömts.
Till de ohjälpligt föråldrade hör den mest utpräglat tendentiöse av det
borgerliga genombrottets författare, C. A. Wetterbergh. Han var läkare,
och i sin diktning har han tagit med något av läkarens tillrättavisande och
beskyddande ton. Sin debut gjorde han i en tidning på 1830-talet och slog
igenom med bidrag till »Aftonbladet» i början av 1840-talet. Han var mest
känd under signaturen Onkel Adam. En viss godmodig farbroderlighet
finns i hans satir mot borgerligt sällskapsliv, där han förlöjligar särskilt
skråmässig självbelåtenhet, anspråket att vara fin, kryperiet för de
maktägande och det drag som utpekas i ordspråket, att var och en vill vara herre
över sin stackare. Men när Onkel Adam riktar sin sökare mot överklassens
lyten, är han allt annat än godmodig. Han är hätsk. Han finner inget
hjärta hos salongsdamen och ingen heder hos den förnäma herrn.
Grevinnan låter sitt barn dö, medan hon roar sig. Generalen låter kasta ut en
tiggande soldat, som en gång räddat hans liv. Allra skarpast blir Onkel Adam,
när han talar om de fattigas elände och de rikas skuld till detta elände. En
stackars ensam kvinna nekas arbete, hennes son stjäl, på fångkärran slår
han ihjäl en fångknekt, som karesserar hans käresta, hans avrättning blir
ett folknöje för tanklösa åskådare. Samhället bär, vill författaren säga,
ansvaret för det brott dråparen begått.
All tendensdikt är ej dålig konst. »Det går an» är ypperlig konst. Men
tendensdikten löper större risk än annan dikt att bli dålig konst. Den
frestas att måla med idel svart och vitt i stället för med naturens växlande
färger, och den frestas att predika i stället för skildra. Onkel Adam föll för
dessa frestelser.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Utsikt över Strömmen med slottet, Tyska kyrkan
bakom detta och till höyer Riddarholmskyrkan, som fått sitt nya gjutjärnstorn, sedan det
gamla 1835 nedbrunnit. I fonden utvecklar sig ett rikt folkliv: skuta, som lossar ved,
åkare, en dalkarl med sågbock och säg, ett par pojkar, singlande slant, en dalkulla med
sitt barn på ryggen och en ängslup, som just lagt till. Nedanför slottet ser man en
häsl-omnibus, föregångaren till hästspårvagnen, som inrättades 1877 i Stockholm. — Utsikt
från Fersenska terrassen i Stockholm. Oljemålning av G. VV. Palm 1863. Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
