Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes romaner saknar den riktiga värmen. I »Grannarne» skildras två
unga makars första månader i sitt lilla hem. Redan en samtida kritiker
anmärkte, att de verka mera förlovade än gifta. I »Hemmet» (1839)
genomgås ett äktenskaps små och stora problem, från möbelbekymmer till sorgen
vid ende sonens död. Allt framställs med stor samvetsgrannhet men
verkar på något sätt beskrivet och sett utifrån. Annat kan man egentligen
inte begära, eftersom Fredrika inte själv varit gift.
Men om varken äktenskaplig kärlek eller föräldrakärlek är kärnan i
hemskildringen, var ligger då kärnan? Nutidsmänniskan kan tycka, att
resurserna äro uttömda. Men ett hem var för hundra år sedan något annat än
nu. Det var bland annat en syskonkrets. Hos Fredrika Bremer är
syskonrelationen kanske den viktigaste, den intimaste av alla. När vantrevnaden
kring fadern blev olidlig, tog hon sin tillflykt till sina systrar, och hennes
tryckta brevväxling vimlar av bevis, att systerförtrolighet förblev en passion
hos henne, så länge hon hade systrar att förtro sig till. Sitt första
mästerverk har hon skrivit om en systers upplevelse: nervositet inför bröllopet.
Det är i »Familjen H» denna analys står att läsa. Från dag till dag, ja, från
timma till timma får man följa den unga kvinnans växlande stämningar
och hennes närmastes alla små knep att förströ henne. Ännu mera
utarbetat, gedignare men mindre graciöst är grupporträttet av Petrea och
hennes syskon i »Hemmet». Den äldsta systern, Louise, är lillgammalt
moderlig, den andra i ordningen, Eva, är en glad och snäll, en smula ytlig
normalflicka, en sådan som »har medvind i livet». Sedan kommer Leonore,
ful och för den skull mer och mer bitter, tills hon efter en sjukdom slår
om och blir hjälpsamt ödmjuk. Gabrielle är bortskämd för att hon är yngst
och för att hon är vacker, en ljus, blek skönhet. Den ende brodern är mera
vagt tecknad än de många systrarna. Kvinnopsykologien är Fredrika
Bre-mers egentliga område.
Efter syskonen komma släktingarna. När man talar om 1800-talets
hemliv, måste man komma ihåg, att ett hem då var snart sagt ett permanent
släktmöte. En kommer, en annan reser, en stannar några dagar, en ett år,
ja, livet ut. Man har gott om rum, n. b. i den högborgerliga miljö, där
Fredrika Bremer är hemma. Hennes alter ego i »En dagbok» kommer oväntat
till sin styvmor och finner till sin oangenäma överraskning, att det rum,
hon trodde stod tomt för hennes räkning, är apterat till balgarderob.
Man får inte tro, att styvdottern är någon anspråksfull varelse, tvärtom.
Storfamiljen, omfattande barn, barnbarn, söners hustrur och döttrars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
