Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kammare och brygghus. En så stor intimitet mellan husbönder och tjänare
är nu visserligen inte vanlig i de hem, dessa romaner skildra. Men den
högsta i raden av tjänare i ett dåtida stort hushåll har Fredrika Bremer
ett par gånger gjort till själva centralfiguren i böckerna och funnit på ett
särskilt namn åt: »husrådinnan». Beata Hvardagslag i »Familjen H»,
mamsell Rönnquist i »Presidentens döttrar» ser, berättar och reflekterar i
författarinnans ställe. Husrådinnans rang är blott omärkligt lägre än
släktingens — åtminstone den fattiga släktingens, som i novellen »Den
ensamma» egentligen är tjänare. En husmor, även en god och omtänksam
husmor som överstinnan i »Familjen H» eller Emilia i »Hemmet», har
behov av en högra hand, som övervakar och ingriper på alla de ställen, där
husmodern inte räcker till. Det är väl onödigt att påpeka, att alla
grovsysslor och även de flesta finare utföras av tjänare. »Domestiker» till stort
antal och med sträng arbetsfördelning är en självklarhet i Fredrika Bremers
välinrättade värld. Tanken att en ung extraordinaries hustru skulle i götisk
anda »gräva i trädgården, städa, sopa, spinna, väva, koka i sällskap med
en piga» avhånas som en orimlighet i förstlingsnovellen »Axel och Anna»
(1828). Emilia i »Hemmet» känner sig mycket duktig och ädel, när hon,
assisterad av en tjänarinna, badar sina barn eller när hon passar
kvälls-teet åt sin man. I »En dagbok» finns en gammal betjänt, som har till enda
uppgift att ta mot bud och hälsningar av kommande och gående
familjemedlemmar och gäster.
För att få en föreställning om det vardagsliv, dåtiden njöt av att finna
återgivet i de första inhemska romanerna, kan man stanna vid den scen
Beata Hvardagslag bevittnar och beskriver, när hon efter många års
frånvaro ånyo installeras i överste H:s hus i Stockholm. Kommande från en
lång och kall resa i släde får hon bänka sig med familjen kring den
sjudande tekokarn, omgiven av skimrande koppar och korgar rågade med
kakor, skorpor och rån. I ena soffhörnet sitter husfadern och lägger
pa-lience, i det andra husmodern och knyter filé. Äldsta dottern serverar teet
med vackra vita händer. Nästa dotter, Julie, tänder ljus, släcker dem och
tänder dem på nytt, för att ha sysselsättning — ibland smyger hon sig
bakom fadern, slår armarna om honom och kysser honom. På ömse sidor om
fadern sitta hans yngsta dotter, den sjuttonåriga Helena, puckelryggig men
med ögon strålande av »förstånd och glättighet», och den blinda
systerdottern Elisabeth. Vid ett annat bord presiderar informatorn, så försjunken i
en bok, att hans tupé tre gånger kommit i farlig grannskap med ljuslågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
