Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig mera mot ytan, där solen glimmar». Han framhåller i fortsättningen
av samma brev, att man egentligen borde ömka sig över var och en stackare,
»som ur oförståndets trånga bås låter förleda sig av konstnärslyckans och
ärans skimrande hägringar, för vilka han glömmer den simpla men säkra
halm, som ligger i krubban och med säkerhet kan komma honom till godo».
Att Scholander så tröstlöst bedömde konstförhållandena här hemma,
bottnade givetvis i hans välgrundade misstro gentemot de överåriga
professorernas förmåga att rätt handleda ungdomen. Som redan nämnts bedrevs ej
heller vid Akademien någon undervisning i målning före 1856.
Dessförinnan hade vederbörande fått reda sig på egen hand och detta i regel så,
att man kopierade museitavlor eller övade sig »med ledning av någon levande
sopgubbe eller kaffegumma eller barnunge».
SKANDINAVERNAS VÄG GÅR TILL DtlSSELDORF.
De utställningar, vilka genom Akademiens eller de nu rätt så
verksamma konstföreningarnas försorg anordnades, torde ha varit föga givande.
Merendels dominerade på dem lösningarna av de beryktade prisämnena.
Men 1850 blev dock ett viktigt årtal i huvudstadens utställningsväsen, i det
att man då lyckades ordna en omfattande exposition av skandinavisk
karaktär. Där såg man Danmarks bästa målare företrädda: Marstrand, Exner,
Constantin Hansen, P. C. Skovgaard bl. a., men framför allt tyckes intresset
ha samlat sig kring norrmännens insatser. Råde Dahl, Tidemand och Gude
voro här representerade. Deras arbeten hade ett bestämt budskap till den
unga målaregenerationen, som tydligen hunnit tröttna på klassicistiska
figurkompositioner och stillandskap. Här konfronterades man med livet, som det
kunde gestalta sig ute i naturen samt inom eller utanför människornas
boningar. Denna nyorientering inom konsten hade sitt främsta säte i Dusseldorf,
där just då Tidemand och Gude bl. a. voro eftersökta lärare. Det är därför ej
heller förvånande att Oskar I ger sin protegé, löjtnanten C. D’Uncker, när
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Carl L. D’Uncker blev, sd kungagunstling han än var,
främst det vagabonderande folkets målare. Som sådan trivdes han väl bakom kulisserna.
Akrobater och clowner målade han gärna i karakteristiska situationer. Han fångar
ögonblicksbilder frän tredje klassens väntsal, där folk av alla åldrar och stånd strömmat
samman i väntan på tågets avgång. »PantlånekontoreU är ett annat belysande exempel på
hans förmåga att sammanställa ett typgalleri, stämplat av last och nöd. ■—- Oljemålning.
Nationalmuseum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
