Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ciper bestämda smak. Typisk för det ideal den äldre generationen av
teaterbesökare älskade var Leopolds tragedi »Oden eller Åsarnas utvandring»,
som uppfördes första gången 1790 med den berömde skådespelaren Abraham
de Broen i huvudrollen och väckte utomordentlig beundran. Den är
konstruerad efter de franska reglerna, vilket betyder så mycket som att
huvudvikten är lagd på det deklamatoriska. Händelserna försiggå icke på utan
bakom scenen, formen är den klangfulla, omsorgsfullt genomarbetade
alexandrinen, och gestalterna äro tecknade i enkla, breda plan utan finare
psykologiska nyanser. Läser man stycket med den dåtida
skådespelarkonstens principer och uttrycksmedel i tankarna, kan man utan svårighet
föreställa sig, hur det spelades. Det gällde icke att giva bilder av mänskliga
figurer utan heroer av starkt patetiskt snitt, vilka rörde sig på scenen i värdig
hållning, anpassande sina plastiska poser och attityder efter dialogens
välberäknade retoriska effekter. Utan minsta tvivel gjorde denna
skådespelarkonst en betydande verkan, så länge publikens inställning på det retoriska
var tillräckligt stark för att fem akter igenom hålla intresset vid makt. Men
redan under de senare åren av 1700-talet märktes tecken till att man i
salongen började fordra ett rörligare liv och en mera påtaglig omväxling på
scenen. Man började också ledsna vid den föga varierande form, som den
klassiska tragedien företrädde. Dess ämneskrets var sig nästan alltid lik:
den rörde sig kring gudar eller halvgudar, konungar, prinsessor och
hovfolk, och dess intrig gick i de flesta fall ut på en strid om kronor och spiror.
På komediens område arbetade man likaså efter ytterligt stereotypa
schabloner. Förväxlingar, misstag på person, adelsmän som spelade sina egna
betjänter och högättade damer i kammarsnärtors kostym, giriga fäder och
slösaktiga söner, uppfinningsrika lakejer och enfaldiga drängar, sådana
voro i stort sett den komiska repertoarens huvudingredienser. Någon kontakt
med det verkliga livet fanns endast sällan i dessa stycken. De försiggingo i
en konventionell atmosfär och arbetade med konventionella effekter. Man
frågar sig ofta, om publiken verkligen på allvar kunde finna nöje i att se
stycken av så otroligt artificiell karaktär spelas; men ganska länge tycks
faktiskt så ha varit fallet. Förklaringen ligger väl däri, att smaken i äldre
tid, när det gällde teatern, var i hög grad konservativ. Ännu vid 1700-talets
slut applåderade man med nöje pjäser, som rörde sig med motiv, vilka
varierats sedan mitten av 1600-talet och i många fall för övrigt voro av
ännu långt äldre datum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
