Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och när man som den tungsinte enslingen Stålfelt i »De okände» i enkel
vardagsdräkt håller följande monolog:
»Jag blev gift med en oskyldig skönhet om femton år — hur älskade jag
henne icke! Hon gav mig en son och en dotter, som ägde sin mors
egenskaper och behag. Ja, då var jag rätt lycklig (han torkar bort några tårar).
Ännu några tårar! Jag trodde det ej (betraktar tårarna i sin näsduk).
Välkomna, mina gamla vänner! I haven varit länge nog saknade!»
Man fick för roller av denna art ställa in sig på helt annat sätt och söka
nå fram till ett verklighetsintryck, som svarade mot publikens lynne.
Sentimentaliteten, som dominerade på scenen, hade sin direkta motsvarighet i
det dagliga livet. Skådespelarna blevo därför genom denna repertoar på ett
helt annat sätt än tidigare inriktade på verklighetsobservation och
verklig-hetsåtergivande. Därför blev dess betydelse för skådespelarkonstens
utveckling av genomgripande beskaffenhet, fastän man på mera nogräknat
litterärt håll bedömde den ofördelaktigt och ansåg, att dess popularitet
skadade det högre dramat. »Man spelar här nästan aldrig någon tragedi»,
skriver den unge Tegnér förargad vid sitt Stockholmsbesök 1803 till sin vän
och gynnare professor Anders Lidbeck. »Publiken gouterar endast de
monstruösa Kotzebueska dramerna.»
Emellertid var det icke blott på det realistiska samtidsskådespelets
område, som Kotzebue dominerade. Han skrev även ett stort antal stycken med
historiska ämnen, där Schillers uppslag utnyttjats, fastän på ett mycket
tarvligt sätt. Flera av dessa skådespel blevo ytterligt omtyckta och spelades
flitigt både i Stockholm och på landsortsscenerna; mest beundrade voro
»Korsfararna» och »Johanna av Montfaucon», där tillfälle gavs att taga ut
allt, vad scenen kunde åstadkomma av ädelmod, självuppoffring, grymhet
och passion. Dessa stycken fingo sin betydelse därigenom att de beredde
vägen för en ny repertoar av historiska skådespel utom ramen av den
fransk-klassiska smaken.
NY TEATERLEDNING. SHAKESPEARE INFÖRES.
Det viktigaste steget mot en förnyad repertoar tog teaterchefen G. F.
Åkerhielm (chef 1818—23), då han 1819 gick i författning om att uppföra
»Hamlet» på Mindre Teatern. Shakespeare var väl tidigare icke alldeles
okänd i Sverige — enstaka stycken av honom hade spelats av kringresande
landsortstrupper, och här och var i litteraturen möter man spår av hans *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
