Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borg, där han organiserade en teater under sin egen ledning. Torsslow,
som väl är teaterhistoriens yngste kände Hamlet (Richard Burbage,
Shake-speares vän, som spelade rollen, när stycket för första gången gavs på
Globe-teatern i London, var då några och trettio år gammal), lyckades emellertid
över förväntan bra, och hans framgång stimulerade teaterledningen att
ordna ett stort »elevspektakel», en föreställning, som visade ett modernt
program, uppburet av uteslutande unga krafter. Man valde Schillers »Maria
Stuart» och gav huvudrollerna åt begåvade ungdomar: Fru
Erikson-Wikström (27 år) spelade Maria Stuart, mamsell Strömstedt (26 år)
drottning Elisabeth, Nils Wilhelm Almlöf (21 år) lord Leicester och Olof Ulrik
Torsslow (19 år) Mortimer. Hela ensemblen bestod således av nybörjare,
som visserligen fått en grundlig gammaldags elevträning men som ännu ej
hunnit stelna i något fixerat maner. Deras temperament gjorde det också
särskilt lätt för dem att gå in i roller av stark och levande känsla som de
schillerska. Resultatet blev också en verkligt betydande framgång. Från
och med denna premiär (den 2 maj 1821) fick vårt land en ny generation
av skådespelare och därmed också en ny spelstil, mera nyanserad, mera
färgstark och mera intensiv än den äldre generationens.
EN NY SKÅDESPELAREGENERATION. GEORG DAHLQVIST. EMILIE
HÖGQVIST.
De närmast följande decennierna domineras i stort sett helt och hållet
av de ungdomar, som i dessa år kring 1820 göra sitt inträde på scenen. De
utvecklas efter olika linjer: Almlöf, kallad »talets kung» på grund av sin
sällsynt vackra diktion, tar de stora, auktoritativa rollerna, vilka kräva
samlad kraft och genomförd stil, Torsslow följer närmast Lars Hjortsbergs
linje fastän med mera levande och intim karakteriseringskonst — hans
förmåga av att variera sina typer var så utomordentlig, att han fick
hedersnamnet »skådebanans Proteus» — mamsell Strömstedt, som 1830 blev
Tors-slows maka, tog på sin lott de stora tragiska rollerna, och fru
Wikström-Erikson blev en drottning i den högre komedien. Repertoaren orienteras i
stort sett efter dessa utmärkta krafter, och intresset för att skaffa dem goda
roller är oförtydbart dominerande i pjäsvalet.
Ungefär ett decennium senare kommer förstärkning till den redan hos
publiken inspelade truppen: Georg Dahlqvist och Emilie Högqvist.
Den förre kom till scenen direkt från en lärftskramhandel vid Drott-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
