Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEKORATION OCH KOSTYM. FREDRIK DELAND. AMATÖRTEATERN.
I allmänhet var teatern under denna period i avseende på dekorationer
och kostymer utmärkt av en ganska stor enkelhet. En betydande del av
repertoaren spelades i samma gamla dekorationer år efter år; särskilt en
slottssal, målad av Despréz, återkom ständigt och jämt flera decennier
igenom. Då och då omtalas emellertid, att man uppför ett stycke i nya
dekorationer, vilket av kritikens uttalanden att döma också vederbörligen
uppmärksammades. När Victor Hugos romantiska skådespel »Hernani»
uppfördes (1833), hade man ovanligt nog kostat på sig både nya dekorationer och
kostymer. Ett gravvalv berömmes som särskilt lyckat, och med speciellt
erkännande nämnes, att man låtit göra en helt och hållet ny metallrustning
åt herr Collberg, som spelade Karl V. Vid moderna stycken var man
sparsammare och nöjde sig i regel med det enklast tänkbara. Att, som skedde
vid uppförandet av Delavignes komedi »Giftermål på gamla dagar», låta för
stycket måla en helt ny, modern och elegant rumsdekoration tillhörde
ovanligheterna, och man kan vara förvissad om att den sedermera kom att
möta publikens ögon som bakgrund till en mängd andra program i
liknande miljö. Vad kostymerna beträffar, så redde man sig med vad som
fanns. Man räknade av gammalt med tre s. k. »garnityr», ett klassiskt, ett
»altdeutsch», d. v. s. medeltida, och ett turkiskt; moderna kläder fingo
skådespelarna själva hålla sig med. Historisk trohet sökte man ej, och något
dylikt krävde ej heller publiken. Man var nöjd med att tidsstilen hölls på
ett ungefär. Den som införde den verkligt eleganta och dyrbara
kostymeringen på svensk scen var Emilie Högqvist, som under sina besök i Paris
lärt sig konsten att uppträda i vackra kläder. Enligt vad hennes
bibliotekskatalog visar höll hon sig också med de bästa franska modejournalerna. Då
hon på nyåret 1839 spelade drottningen i Friedrich Halms skådespel
»Griselda» hade hon så praktfulla dräkter, att hon ohjälpligt fördunklade sin
kunglige make (spelad av Fr. Kinmanson), vilken endast haft Kungl.
Teaterns kostymförråd att tillgå och därför vid hennes sida tog sig mera än
torftig ut. En kritiker anmärkte också spetsigt, att det kungliga
äktenskapet måste vara föga harmoniskt, eftersom monarken tydligtvis varit tvungen
att försälja hela sitt förråd av ceremonidräkter för att kunna tillgodose sin
höga gemåls behov av eleganta toaletter.
I regel var kritiken ganska överseende i fråga om dekorationer och
rekvisita. Man visste, att de ekonomiska förhållandena voro trassliga, och tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
