Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teatersekreteraren Daniel Hwasser). Hon började sin bana omkring 1850.
Den 15 april detta år antecknar den teaterkunnige Bernhard von Beskow
i sin dagbok: »Såg elevspektaklet. Mamsell Jacobsson lovande». Den fine
kännaren fick rätt i denna sin diagnos. Mamsell Jacobsson var
verkligen tidigt lovande, och vad bättre var, hon höll också de löften, hon i
sin ungdom gav. Hon gick efter några års prövotid definitivt in i den
stora tragiska repertoaren, där hon så småningom blev så gott som ensam
härskande. Hon spelade enligt vad en gammal beundrare av hennes konst
berättat för författaren till dessa rader med en oerhörd lidelse och ett
intensivt patos: »när hon gjorde entré i första akten, såg det ut, som om
hon redan visste, att hon skulle halshuggas i femte». Nu skulle man väl
finna hennes spelsätt alltför forcerat och kanske oäkta, men dåtidens
publik såg saken med andra ögon och kapitulerade genast inför hennes
våldsamma gester och hennes effektfulla plastik. Betecknande är, att hon
var särskilt beundrad som fru Inger i Ibsens ungdomsverk »Fru Inger till
Östråt». Numera tycka vi, att detta är ett ytterst svagt stycke, som lever
på en articifiell och konstruerad intrig, men dåtiden ansåg det som ett
mästerverk och betecknade fru Hwassers prestation som något dittills
ouppnått av tragisk karaktärsskildring.
Fru Hwasser visade sig längre fram även i stånd att fylla uppgifter inom
den mera realistiskt betonade repertoaren. Hon blev sålunda den, som bar
upp huvudrollerna i Ibsens samtidsdramer (Lona Hessel i »Samhällets
pelare», Nora i »Dockhemmet», fru Alving i »Gengångare»). Någon realistisk
skådespelerska blev hon väl aldrig, men om hon också lade upp rollerna på
ett plan, där de egentligen icke alls hörde hemma, så lyckades hon dock få
publiken med sig och kom därigenom att få stor betydelse för repertoarens
omläggning i modernare riktning.
De komiska rollerna uppburos av den omtyckte Svante Hedin, mera en
godmodigt roande sällskapsbroder på scenen än en skådespelare, Johan
Jolin, också studentskådespelare och alltid en smula amatörmässig, och
Knut Almlöf, Nils Wilhelm Almlöfs son, den mest begåvade av de tre, en
skarptskuren konstnärsprofil, som närmast fullföljde Lars Hjortsbergs linje
i vår skådespelarkonst. För den franska lustspelsrepertoaren blev Knut
Almlöf en bärande kraft, men också i andra uppgifter visade han ett
sällsynt mästerskap i karakteristiken. Nils Personne, som icke berömde i
onödan, brukade säga, att Daniel Heire i Ibsens »De ungas förbund» aldrig
spelats bättre än av Almlöf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
