Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bergska dramats öde. Först en kommande skådespelaregeneration skulle visa
sig i stånd att bemästra dess problem och giva en mänskligt sann ocli
övertygande form åt dess gestalter.
REALISMEN PÄ SCENEN INFÖRES. EDVARD STJERNSTRÖM.
Den skådespelare, som fastän personligen bottnande i en äldre tids stil
och uppfattning dock genom sin konstnärliga verksamhet och ännu
mera genom sin insats som regissör och instruktör kom att leda över till
en ny tid, var Edvard Stjernström. Tio år äldre än Edvard Swartz kom han
som pojke till Kungl. Teaterns balett som elev men hade samtidigt
anställning som stekvändare i det kungliga köket, något som under hans
framtida bana beredde honom mycken förtret på grund av det elaka skämt,
som spydiga kamrater drevo med honom i anledning av denna hans
funktion. Han började vid Kungl. Teatern vid tjugo års ålder och spelade med
växlande framgång en hel rad roller i olika fack. I de komiska
karaktärsrollerna gjorde han sina första självständiga insatser. Efter åtskilliga
växlande öden, bl. a. som teaterdirektör i Finland, återkom han till Stockholm,
där han 1855 blev ledare för Mindre Teatern (d. v. s. gamla Dramatiska
Teatern vid Kungsträdgårdsgatan). Här började han framföra en repertoar
av modernt snitt, huvudsakligen hämtad från det borgerliga franska
sam-tidsdramat. Dylika stycken hade väl även tidigare spelats i Stockholm, men
Stjernström instruerade sin ensemble att spela dem på ett helt nytt sätt. Den
gamla konventionella teaterstilens maner slopades hos honom helt och
hållet. Han lät sina skådespelare göra entréer utan att rikta sig mot
sufflör-luckan, tillät spel med ryggen mot salongen och utrotade med lika stor
energi som hänsynslöshet det patetiska och artificiella sätt att tala, som
ännu alltjämt var vanligt på den svenska scenen. Genom temperament och
instinkt var Stjernström realist, och med den despotism som låg i hans
lynne föresatte han sig att på sin teater driva igenom ett konsekvent rea-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Kungsträdgården med Molins fontän, uppförd 1873
pä samma plats, där detta konstverk i gips utgjort medelpunkten d den stora utställningen
1866, var på 1800-talet i långt högre grad än nu en samlingsplats för de mondäna och
intellektuella kretsarna i Stockholm. Man igenkänner också på bilden här en rad samtida
storheter: längst till vänster på soffan Anders Eryxell och Svante Hedin, den ryktbare
skådespelaren och skämtaren, och stående till höger därom Betty och Knut Almlöf och
Ellen Hartman i en krets eleganta herrar, damer och barn. — Akvarell av Fritz von
Dar-del 1878. Stockholms stadsmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
