Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färgrika klädsel och än mer åt min faders kokard och
värja, som hängde på salsväggen, kokarden infattad i
glas och ram.» Kärast och dyrbarast av allting här på
jorden var dock för honom modern. »Allra mest
fröjdade mig min moders anlete», säger han själv. Hur höll
hon inte också av sin lille gosse! Ofta tog hon honom i
knäet och talade med honom om Gud, som råder över
allt och är en Fader för alla. Ja, fastän han var bara en
liten pilt, kunde hon lära honom fatta, att människan
har en odödlig själ, som lever kvar, när hennes kropp
myllas ned i den mörka jorden. Det var, som om Viktor
Rydbergs mor anat, att hon snart skulle gå ifrån sin lille
gosse. Därför ville hon lära honom att tro, att även om
hon för alltid vore borta ur hans åsyn, så kunde likväl
hennes ande vara nära honom och se och älska honom.
— De orden glömde gossen aldrig.
Året 1834 var ett olycksår för Sveriges land. Då
rasade nämligen koleran här. Allra värst härjade den i
Jönköping. Viktor och hans syskon hörde visserligen
varje dag talas om den förskräckliga sjukdomen, men
riktigt rädda kunde de ej bli. De hade ju far och mor,
och mor såg alltid så lugn ut. Varje kväll satt hon vid
deras säng och anbefallde dem i Guds skydd, och varje
morgon stod hon lutad över dem, när de vaknade, och
log glatt mot dem.
Men så kom sjukdomen en dag även dit, och det var
modern och den yngsta lilla systern, som dukade under
för den. Lugn och förtröstansfull mötte Viktors mor
döden. Till sin yngste gosse, som naturligtvis ej fick
komma in till henne för smittans skull, lät hon sedan
skicka den hälsningen: »Jag vet, att det skall gå min
Viktor väl i världen och att han skall bli något ovanligt.»
Hur underligt och svårt det måtte ha känts för den
lille femåringen, som älskade sin mor över allt, att ej mer
få se hennes ansikte! Nu var det en annan kvinna, som
kom och klädde på honom om morgnarna. Och när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
