Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Snoilsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<peom>
Bävan honom genomilar,
att hans fotsteg kan bli hört.
Hjältens gamla maka vilar —
tänk, om hennes dröm han stört!»
<peom>
Men ändå var det ej tråkigt alls, ty det fanns så många
gamla målningar att se på, målningar så stora, att de
nästan täckte väggen, och de föreställde allt möjligt
trevligt: strider och äventyr och hjältar från flydda tider.
Allra mest tyckte pilten om att betrakta den stora
tavlan över sjöslaget vid Högland. Visst var han själv med
där, det var ju han, den där unge officern med vita
bindeln om armen, plymen och kokarden i hatten, som
kämpade längst framme på fregatten! — Men roligt var det
också att kliva upp i någon av de stora fönstersmygarna
och sätta sig och titta på de gamla böckerna med vackra
kopparstick i. Kungar och drottningar, prinsar och
prinsessor, både riddare och kämpar tågade förbi gossen,
som själv såg ut som en liten sagoprins, där han satt med
de mörka lockarna hängande ned på den svarta
sammetsdräkten.
Sagor och dikter fick gossen också höra i
barnkammaren i staden. Hans »kammarpiga», Christina Lamberg,
kunde flera av Anna Maria Lenngrens dikter utantill, och
andra skaldestycken av denna författarinna läste hon upp
ur ett gammalt trasigt exemplar, som man tryckt i
början av 1800-talet. En kär vän till Snoilsky blev en
gammal fröken Dalman. Hon kom ofta och hälsade på
honom, då hans mor var upptagen av sin hovtjänst, eller
också fick gossen gå till henne. Hur roligt var det ej
att se på alla de gamla möblerna och porträtten från
kung Gustavs dagar, och hur lyssnade han ej, när »gamla
fröken», som han kallar henne i en dikt, berättade om
tjusarkungen, om Bellman, Lidner, fru Lenngren och
Kellgren, om kriget med Ryssland och mordet på
operamaskeraden. Det var naturligt, att Snoilsky fattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
