Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Pontus Wikner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom hem, blev det examen. Hade den lille veke, känslige
Pontus ej haft så gruvligt lätt att lära, skulle dessa förhör
kunnat bli plågostunder för honom, ty fadern var, såsom
han säger, »förfärande sträng». Nu gick allt som en
dans, och småningom lärde han sig att ej blott frukta,
utan också älska fadern. Klemighet föraktade denne av
hela hjärtat; endast en gång i sitt liv fick Pontus mottaga
en smekning av honom. Det var, när han som 6-årig pys
kom hem från en resa till en morbror i Värmland. —
Vid måltiderna hände det aldrig, att barnen fingo sitta;
detta anstode endast de äldre, menade fadern.
Sommaren var den lille gossens lyckligaste tid. Då
gick han vall i skog och mark, och medan korna
betade runt omkring honom, studerade han sin tyska bok.
Eller också satte han sig ned vid den lilla bäcken, som
porlade fram genom tuvorna och slutligen föll ut i sjön,
och drömde och tänkte. Allt var så vackert och fridfullt
omkring honom. Uppe i det blå kvittrade lärkorna, över
hans huvud susade träden, och i fjärran hördes dånet
av ett vattenfall. Gossens tankar gingo till Gud, som
skapat allt detta sköna, till Gud, som han hört sin
moder tala om, redan då han var ett helt litet barn och mot
vilken han sträckte sig med längtan. »Gud, Gud!» ljöd
det inom honom, »gör mig till ditt barn, gör mig ren och
helig, så att dina änglar kunna glädjas över mig!»
Men Pontus Wikner var redan nu så djup och ärlig,
att han inte kunde dölja för sig, hur mycket styggt och
orent det finnes i hjärtat, och emellanåt, när han mindes
det onda han tänkt eller gjort, blev han nästan
förtvivlad. Hur han längtade och trängtade efter renhet! Den
enda, som förstod honom, var modern, men inte ens hon
hade makt att lära honom, att Gud förlåter det onda man
gjort, om man ödmjukt ber honom därom. Som en hjälte
kämpade gossen och led — inte en ond, ful tanke ville
han släppa in i hjärtat.
Men dessemellan kunde han också vara glad och leka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
