Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Pontus Wikner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudsmannen och hjälten! Jag vill ej tala härom. Hans
död har gått mig djupt till hjärtat, och jag sörjer honom,
ehuru jag nu först skattar honom verkligt lycklig.»
Oaktat all den vänlighet, som mött Wikner och hans
familj i Norge, längtade han tillbaka till Sverige, och
sina gossar ville han naturligtvis uppfostra till svenska
män. När därför en professur i filosofi blev ledig i
Uppsala år 1885, så var det klart, att han skulle söka den. Och
ju längre tiden led, ju mer brinnande blev Wikners
längtan att få denna professur. Det såg emellertid rätt ovisst
ut, ty han hade flera medsökande, och själv var han den
förste att erkänna dessas förtjänster. Gripande är det
att höra, huru han nu som alltid lade allt i Guds händer.
»Jag kan till Hans pris säga om allt, som nu ligger i det
förgångna, att jag är nöjd med allt, vad Han låtit mig
få och icke få, och vill icke ha något ändrat», säger han
en gång.
Andra hinder kommo emellertid, än människor tänkt.
Under åren hade Wikners hälsa småningom försämrats,
och i slutet av år 1886 upptäcktes, att han hade
hjärtfel, en följd av den svåra reumatism han ådragit sig som
barn. Betecknande äro de tre ord Wikner nedskrev i
en liten bok, kort efter det han fått veta sin dom: »I
Dina händer.»
En förbättring inträdde emellertid, och glädjen
häröver blev stor såväl bland Wikners närmaste som bland
hans vänner. Och samtidigt blevo utsikterna i fråga om
professuren allt ljusare. Man var nästan säker på att
Wikner skulle få befattningen.
Men han hann aldrig bli utnämnd. I mars 1888
insjuknade han svårt. Hjärtlidandet vållade honom svåra
plågor, våndan och andnöden togo till. Men ändock
undslapp honom intet otåligt eller bittert ord, ändock
upphörde han ej att trösta de sina.
Den 15 maj 1888 slutade Wikner sitt liv. Med sin
hustrus hand i sin, och under det hon stilla läste hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>