Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Gustav Geijer. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod upprätt ändå, och det fastän han var en gammal
man. Nyåret 1838 diktade han följande lilla vers, som
ger ett så vackert uttryck åt vad som rörde sig inom
honom:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav.
Stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — Så är hans ödes bud,
och i djupet bor som uti himlen — Gud.»
Under största delen av sitt liv hade Geijer haft en
mycket god hälsa. Men på 1840-talet upptäcktes det, att
hans hjärta ej var bra. Han tog avsked från sitt
ämbete och bosatte sig i Stockholm för att kunna
göra studier i riksarkivet. Men han kände själv, att hans
tid snart var ute, och han sörjde ej däröver, såsom
synes av ett brev, skrivet på hans födelsedag den 12 januari
1847. »Du vet», säger han där till en god vän, »att jag
ofta sagt, det jag ännu ej känt slutet på mig. Jag tror
mig nu ha hunnit dit och tänker på min bana som på en
slutad mission, i vilken jag med förbundna ögon blivit
ledd av en vänlig genius.»
Kort därpå fick Geijer flera anfall av svindel. Men
han höll sig uppe ända till de sista dagarna.
Dödskampen blev ej svår, man hörde honom därunder flera
gånger utbrista, såsom ett ögonvittne berättar — »ej i
ångest utan som en längtans suck»: »Herre Jesus Krist».
Den 23 april 1847, just då klockan i S:t Jakobs
kyrktorn mitt emot Geijers hem ringde till bön och den
nedgående solen strödde sitt skimmer över de stilla vattnen,
löstes hans ande stilla från sina bojor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
