Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svensk lantkyrka, och i Axel berättar Tegnér om en
tapper karolin, Axel Roos, som av Karl XII sändes från
Bender såsom kurir till Norden.
Under det från alla håll stämmor hördes, som prisade
den store skalden, var det en här i Sverige, som såg
mycket nyktert och kritiskt särskilt på Fritjofs saga och
visade på åtskilliga brister i den. Det var Tegnér själv.
Så fullkomligt fri från fåfänga och självöverskattning
ha ytterst få stora män varit. Men Tegnérs frihet från
dessa karaktärsfel sammanhänger nära med hans
bottenärlighet och storsinne. Ingen kunde i högre grad än
han glädja sig åt och framhålla andra diktares storhet.
Långt över sig satte han t. ex. Franzén, om vilken han
en gång yttrade: »I poetiskt avseende är jag icke ens
värd att lösa upp hans skorem.»
Just därför att allt det pris, som kom honom till del,
föreföll honom oförtjänt, var det honom ibland en plåga.
Vad som emellertid ej kunde annat än fröjda honom, var
studenternas hyllning. Ungdomen älskade han, och den
älskade honom tillbaka. Hur mången kväll, då han satt vid
sin lampa i arbetsrummet blev han ej kallad ut att
lyssna till serenad av unga friska röster! Och när de många
taktfasta stegen hördes på gatorna och torgen i närheten
av Tegnérs bostad, visste man genast, vad som skulle
ske. »Naturligtvis ska de till Tegnérens och ropa vivat»,
sade man. Och starka ljödo vivatropen, när Tegnér
trädde fram till fönstret eller på trappan och talade till
sina unga vänner. En gång hände det, efter det
professorerna beslutit sig för att icke mottaga de vanliga
maj-gratulationerna och rektor avlyst vivatropen, att
studenterna ändå samlades utanför Tegnérs hem och
hurrade för honom, men Tegnér blev sittande kvar vid
arbetet. Det kunde studenterna ej bära, utan en av dem
gick fram till fönstret, knackade på rutan och viskade
tjuvpojksaktigt: »Var inte rädd för rektor utan kom ut
till oss!» Då kunde Tegnér ej längre stå emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
