Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Olov Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldrig går ur mitt sinne
edert vänliga minne,
eder livliga färg.
Kyrkor som liljor vita
kronan lyfta mot skyn;
gårdar som smultron röda
titta ur åkrars gröda,
blänka från skogars bryn.
Nu det ringer, och skaror
vimla i högtidsskrud;
ilande båtar hölja
Voxnans och Ljusnans bölja,
följa det kära ljud.
Dalaälvar och ängar
skina i söndagsprakt,
Siljans glänsande spegel
krusa vindar i segel,
klappa åror i takt.
Herrens sabbat är inne,
ljuvlig, fast den är kort,
bjuder gamla och unga,
lär dem ur hjärtat sjunga
alla bekymmer bort.
I juni månad 1839 begav sig Wallin, som ännu ej
flyttat in i ärkebiskopshuset i Uppsala, dit på ett besök.
Det var många ansträngande dagar, som väntade honom
där, magisterpromotioner, prästvigning, sammankomster
av olika slag. Som han just tiden dessförinnan
varit mycket sjuk, bävade hans familj och vänner för
hur han skulle kunna stå ut med allt. Själv anade han
också, att ej slutet var så långt borta, och till en vän
skrev han strax före avfärden: »Ehuru matt och svag,
reser jag till Uppsala — sedan må det gå, hur Gud vill.»
Men med sin järnvilja höll han sig uppe och gjorde
t. o. m. upp planer för en ny inspektionsresa i Dalarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
