Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter hand blev det honom emellertid klart, att han ej
skulle kunna leva på detta sätt, och så beslöt han att
mottaga en informatorsanställning, som erbjudits honom
långt uppe i Saarijärvi, »Finlands hjärta». Här skulle
Runeberg omväxlande vistas hos tvenne familjer, kapten
av Enehjelm och kronofogden Danielson, samt undervisa
deras pojkar.
Säkert kändes det mycket hårt för Runeberg att
lämna studierna. Han kunde ju ej ana, vilken stor lycka
det var för honom, ja, för hela Finland, att han
förflyttades in i de tysta skogarnas, de öde viddernas, de
tusen sjöarnas, den finska befolkningens egentliga land.
Hittills hade ju Runeberg nästan endast lärt känna
den svenska kustbefolkningen. Länge dröjde det
emellertid ej, innan han »slog rot» i den nya omgivningen.
Den vilda, härliga naturen tog honom fången, och ju mer
han lärde känna det enkla, idoga, härdade folket, som
odlade sin magra teg och i hårda tider utan att klaga
blandade bark i brödet, ju mer lärde han sig älska och
beundra det. Snart var han hemmastadd i stugorna långt
inne i skogarna eller ute på mon.
Mycket väl trivdes han hos familjerna Enehjelm och
Danielson. I den förres hem fick han första gången av
en av deltagarna i sista kriget, kapten E. själv, höra
muntliga berättelser därom. Men på gården fanns även
en annan person, som kunde berätta om den tiden. Det
var den gamle Pelander, en f. d. underofficer, som på
långt håll var släkt med Enehjelms och som nu fått en
fristad hos dem. Han satt där i sin lilla stuga och knöt
nät eller spritade fjäder, och i början roade sig den unge
informatorn med att gyckla litet smått med den knarriga
gubben, såsom vi höra honom själv berätta det i dikten
»Fänrik Stål».
Men snart blevo de båda de bästa vänner, och kväll
efter kväll satt den unge studenten och hörde på, när
gubben berättade om hären, »som frös och svalt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
