- Project Runeberg -  Svenska författare / Del II /
100

(1924-1925) Author: Marie-Louise Gagner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius. III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klarnande blick bjöd han alla de sina godnatt. Det var
ju dag, men den sollösa himlen talade ej dagens språk.
Då yrseln åter lade sin hand på hans panna, viskade han
ännu med ett ljuvligt leende: ’Ja, är ni färdiga nu, jag
har länge varit färdig.’

Då hans unga dottersöner kommo för att taga
avsked av honom, såg han på dem och igenkände dem. —
’Hälsen till kommande släkten!’ voro de sista ord han
gav dem i arv.

Han talade om hur han velat strö korn åt de små
fåglarna i livet, åt barnen, och hur han hoppades, att icke
allt fallit på hälleberget. Med stark betoning uttalades
de härliga orden, nyckeln till allt samliv mellan
människor: ’Förlåta dem, som oss skyldiga äro, kom ihåg,
det är den högsta av all kunskap på jorden!’ — — ’Är
det underligt, att jag älskar livet!’ sade han en gång.
Och han talade om huru han tänkt, att han skulle få se
våren, vårsolen och vårgrönskan, och sade sig välsigna
sin Gud i vårens namn.

De sista dagarna av hans liv voro en enda bön i
känslan av Guds nåd. Nätterna gåvo ej mera ro, och yrseln
fångade tankarna, jagade och ansträngde dem. Men så
snart den fysiska oron ett ögonblick gav anden ro att
stråla igenom, lyste hans blick av tacksam kärlek, och
hans mun viskade Guds lov. ’Kommer inte solen?’
brukade han fråga, och den sista eftermiddagen föll solen in
i rummet och lekte i varma reflexer på väggen vid hans
säng. ’Det är sol’, viskade en av hans egna till honom.
’Kan pappa se solen?’ Småleende öppnade han sina
ögon till en lång, strålande blick, såg solstrimman och
höjde handen till en igenkännande hälsning — sedan
slöt han dem åter.

Det var kl. halv 12 den 12 mars. Kring bädden stodo
de flesta av hans kära. En helig tystnad, vigd åt dödens
majestät, härskade i rummet. Några djupare andetag,
fridfulla och lätta som bortdöende toner, en sista

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:08:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svforfga/2/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free