- Project Runeberg -  Svenska folksagor /
5

(1875) [MARC] [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, George Stephens With: Egron Lundgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Pojken, som åt kapp med jätten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men när hunden kommer, skall du lösa oxarne och ställa
in dem, der han går förut.» Ja, pojken lofvade göra
såsom sagdt var. Men när oxarne blifvit lösta, kröp jättens
hund in under grundvalen till ett hus, hvarpå icke fans
någon dörr. Resen hade härmed för afsigt att röna, om
hans dräng vore så stark, att han ensam kunde lyfta upp
huset och ställa in oxarne i deras bås. Men pojken fann
på råd, slagtade öken och kastade deras kroppar in
genom gluggen. När han nu kom hem, frågade jätten, om
han fått in oxarne i stallet. »Ja,» svarade drängen, »väl
fick jag dem in, ehuru jag bytte på dem.»

Nu begynte jätten fatta misstankar och öfverlade
med jättesan, huru de skulle bringa drängen af daga.
Käringen sade: »Det är mitt råd, att du tager din klubba
och slår i hjäl honom i natt, medan han sofver.» Ja, det
tyckte jätten var ett godt råd, och han lofvade göra
såsom hon hade sagt. Men pojken stod på lur och
hörde hvad de talade. När nu qvällen kom, lade han en
mjölkkärna i sängen och gömde sig sjelf bakom dörren.
Vid midnattstid stiger jätten upp, griper sin klubba och
slår till mjölkkärnan, så att flöten stänkte honom i
ansigtet. Derefter gick han till sin hustru, skrattade och
sade: »Ha, ha, ha, jag slog till honom så, att blodet
stänkte högt upp på väggen». Då blef käringen glad,
prisade sin mans dristighet och menade, att de nu kunde
sofva lugnt, eftersom de icke vidare behöfde rädas för
den illparige drängen.

Men knapt var dager ljus, så kröp pojken fram ur sitt
gömställe och gick in och helsade på jättefolket. »Hvad
nu?» sade jätten. »Är du inte döder än? Jag tänkte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:13:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfsagor/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free