Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Pojken, som stal jättens dyrgripar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POJKEN, SOM STAL JÄTTENS DYRGRIPAR. ^
arfvedel; men han måste låta sig nöja. Efter den dagen
tycktes honom likväl inte godt att stanna i hemmet;
han tog derför afsked af sina bröder, och när han
kom till sjöstranden, diktade han sitt tråg med dref
och gjorde deraf en liten båt, vid hvilken han fäste tvänne
käppar såsom åror. Derefter rodde han sina färde.
När pojken hade farit öfver sjön, kom han till en
stor kungsgård; der gick han in och begärde få tala vid
konungen. Denne sporde efter hans ätt och ärende.
Pojken svarade: »Jag är bara en fattig torpareson, som
i hela verlden icke eger någonting, utom ett gammalt
degtråg. Nu har jag kommit hit for att söka tjenst.»
Då konungen hörde detta, log han och sade: »Visserligen
har du ett ringa arf; men lyckan vänder sig ofta under¬
ligt om.» Pojken blef så upptagen ibland konungens
smådrängar och var af alla väl liden för sin djerfhet
och hurtighet.
Nu bör förtäljas, att konungen, som rådde öfver
kungsgården, hade en enda dotter. Hon var både vän
och vettig, så att hennes skönhet och förstånd vidt om¬
talades öfver landet, och friare kommo från både östan
och vestan för att begära henne. Men prinsessan gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
