Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vallaremannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
y4 VALLAKEMANNEN.
och hade sedan sin bästa lust att vårda det; och
lammet hyllade sig till honom, såsom hunden leker
efter sin husbonde. Ifrån den dagen fick vallpojken
ofta se den unga konungadottern. Ty om morgnarne,
när han lullade i vall, plägade hon stå vid vindögat
och lyssna till hans låtar. Men om qvällarne, när
han kom hem ur skog, gick prinsessan ned för
att smeka sitt lilla lam och tala några vänliga’ ord
med vallgossen.
Allt som tiden nu gick, växte vallpojken upp till en
rask ungersven; men konungadottern rann upp som
en ros och blef den fagraste mö, som stod att finna när
eller fjärran. Likväl kom hon hvarje afton att smeka
sitt lam, såsom hennes sed var. Men en vacker dag
var prinsessan borta; hon hade försvunnit, ingen viste
hvart, och hon kunde icke finnas igen. Då blef en stor
sorg och uppståndelse Öfver hela kungsgården, ty alla
höllo henne kär; men konungen och drottningen sörjde
allra mest. Konungen lät så utgå ett påbud öfver all
land, att hvem som kunde frälsa hans dotter, skulle han
få prinsessan och dertill halfva konungariket. Då kom-
mo konungasöner och ungersvenner och kämpar ifrån
både östan och vestan; de klädde sig i jern och drogo
ut med vapen och följe, för att söka den bortröfvade
jungfrun. Men icke många voro de, som vände tillbaka
ifrån den färden, och de, som kommo hem igen, hade
hvarken hört eller sport någonting om prinsessan. Här-
öfver sörjde nu konungen och drottningen öfvermåttan
och menade sig hafva lidit en skada, som aldrig kunde
botas. Och vallaren, der han dref sitt fä i skogen, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
