Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vallaremannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 8 VALLAREMANNEIS:.
Medan jätten var borta, stälde sig konungadottern
vid vindögat och qvad: *
»I natt, i natt, du vallareman!
går molnet undan min stjerna.
Och kommer du dä, så blir jag väl din,
min krona ger jag dig gerna.»
Då förstod vallaren, att han borde komma om
natten och befria konungadottern. Han gick så bort,
utan att låta märka sig med något. Men när det
blifvit sent och alla sofvo sin djupaste sömn, smög
han åter fram till tornet, stälde sig nedanför vindögat
och qvad:
»I natten väntar din vallareman,
står sorgsen under ditt galler;
och kommer du ned, så blir du väl min,
men skuggan så vida faller.»
Konungadottern hviskade: »Jag är bunden med län¬
kar af guld, kom och bryt dem!» Då visste sig vallaren
ingen råd, utan tog fram sin lilla pipa och blåste en
lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i det samma en
röst bakom honom. »God qväll igen!» helsade vallaren
och såg sig om. Då stod framför honom den lilla elfve-
j ungfrun, hvars röda hätta han en gång fann i gröngräset.
»Hvad vill du mig?» sporde flickan. »Jo», sade vallaren,
»jag beder, att du förer mig och prinsessan härifrån».
Den lilla sade: »Följ mig!» De gingo så upp i tornet
till jungfruburen; men borgadörren Öppnades af sig sjelf.,
och när flickan rörde vid kedjan, brast den sönder i
stycken. Derefter gingo de alla tre neder till stranden.
Då qvad elfvejungfrun:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
