- Project Runeberg -  Svenska folksagor /
106

(1875) [MARC] [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, George Stephens With: Egron Lundgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. De tre storgummorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I06 DE TRE STORGUMMORNA.
en spindelvaf. Den lilla gumman sade: »Ser du, så här
vackert garn har jag inte spunnit ända sen jag spann
åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var
länge se’n i verlden.» Så taladt försvann hon, och prin¬
sessan sof en liten ljuflig blund. Men det hade inte
töfvat länge, förr än hon väcktes af den gamla drott¬
ningen, som stod framför sängen och sporde, om linet
var färdigspunnet. Ja, konungadottern sade, att så var,
och räckte henne garnet. Drottningen måste så gifva
sig till freds för den gången; men prinsessan kunde väl
skönja och märka, att det inte skedde af godt hjerta.
När det led fram på dagen, sade drottningen, att
hon ville sätta konungadottern ett annat prof före. Hon
skickade så garnet till jungfrustugan, tillika med rännträd
och annan redskap, och befalte prinsessan väfva det till
en väf. Men väfven borde vara färdig innan sol rann
upp, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka på att få
den unge konungasonen.
Sedan prinsessan åter kommit för sig sjelf, blef hon
ännu mycket värre till mods, ty hon visste, att hon icke
kunde väfva drottningens garn, och likväl ville hon inte
mista konungasonen, som hon höll så kär. Hon vankade
derför omkring i jungfrustugan och grät bitterligen.
Rätt som det nu var, Öppnades dörren så sakta, så sakta,
och der trädde in en mycket liten gumma, af sällsam
skepnad och med ännu sällsammare åthäfvor. Den lilla
gumman hade en ofantligt stor bakdel, så att hvar man
som såg det måste undra deröfver. Hon helsade: »Guds
fred!» »Guds fred igen!» svarade konungadottern. Gum¬
man
sporde: »Hvarför är sköna jungfrun så ensam och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:13:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfsagor/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free