Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Konungasonen och prinsessan Singorra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!44 KONUNGASONEN OCH
nungen fick en god bör, ända till dess han kom i sitt
land igen.
Konungen hade en enda son, som var femton vin¬
trar gammal och i allo gaf godt hopp om sig, och den
unge prinsen höll sin fader innerligen kär. När derför
prinsen fick se vimplarne på sin faders skepp, der de
gingo fram öfver hafvet, blef han mycket glad och
lopp hastigt ned till stranden, för att helsa konungen
välkommen. Då blef konungen förfärad, ty han visste
hvad löfte han gifvit hafsfrun. Han vände derför sina
Ögon först till en galt, och sedan till en gås, hvilka
gingo omkring på sjöstranden, och gaf strax befallning,
att galten skulle kastas i hafvet; såsom ock skedde.
Andra dagen blef en häftig storm, sjön gick hög,
och galten vräktes död uppå stranden, tätt invid kungs¬
gården, och kunde konungen häraf väl förstå, att hafs¬
frun var vred. Han gaf så befallning, att gåsen skulle
kastas i hafvet; men det gick sammaledes, der blef
storm och sjögång, och böljorna kastade fogeln död
uppå land. Då rann det konungen i sinnet, att sjöfrun
ville hafva hans enda son. Men pilten var sin faders
ögonsten, så att konungen ville icke mista honom för
halfva sitt rike.
Huru länge det nu led, fick konungen omsider sanna
att »ingen man är starkare än sitt öde». Ty det hände
sig en dag, att pilten gick ned till stranden, för att leka
med andra barn. Då räcktes der upp ur vattnet en
snöhvit hand, med gyllene ringar på hvart enda finger,
och den hvita handen fattade konungasonen, der han
lekte uppå sjölandet, och drog honom ned i de blåa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
