Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje berättelsen. Om Rolf Krake och konung Adil - Sjunde kapitlet. Konung Adils svek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konung adils svek. Åi
si illa, Ulan atl på något sätt röja Rolf; men då elden
koin dem lör nära, sprungo Svipdager, Bodvar och
Hjälte upp samt kastade Adils tjenare sjelfva i elden,
sägande sig skola öka värmen åt konung Adil.
Konung Rolf hade fordom gjort det löfte att aldrig
sky-hvarken eld eller jern. Men, när nu kläderna började
förbrännas och han tillika säg, huru Adil ocli dess folk
så småningom makade sig åt salsdörren, ämnande
innebränna de andra, utropade han: aDcn skyr ju ej för
ueld, som springer öfver honom», hvarpå han sprang
hastigt öfver de högt lågande stockeldarna, och likaledes
de andra hans kämpar. De sökte nu till konung Adil
för alt vedergälla honom välfägnaden; men han stack
sig undan i en ihålig pelare och försvann genom en
löngång under jorden. Då de icke kunde finna honom,
bröto de sig ur den brinnande salen och voro ej
mycket nöjda med konung Adils emottagande.
När de kommo ut, mötte drottning Yrsa dem, och
blef då en stor glädje emellan henne och hennes son,
konung Rolf. Hon ledde dem till ett annat härberge,
der iion tillagat allling på det bästa, samt tillsatte en
nian, benämnd Woggur, till deras uppvaktning. Da
denne kom för konungen, sade han: ^Underlig synes
umig denne mannen, och är han lång och smal uti
^ansigtet likasom en Krake, eller är delta eder
konung?)) Konungen svarade: nEfler du nu gifvit mig
lill-unamn, hvad gifver du mig till namnfäsle?» vintet
ultafver jag, en fattig man,» svarade Woggur, stam jag
akan gifva dig.» »Då bör väl den gifva,» sade
konungen, usom dertill råd hafcer,» gifvande alltså en
guldring åt mannen. Då Woggur häråt gladde sig
mycket, sade konungen: uLilel fröjdar Woggur»; men
denne steg upp med ena foten på bänken och sade: vDet
ulöfte gör jag nu, all hämnas din död, konung, om
«jag då lefver.» uTack vare dig derföre,» sade
konungen; {(dock lära nog andra finnas, som dertill se
Lättare ul än du.» Likväl funno de, att Woggur var dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
