Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropa. Är 1660 klagade han sjelf, att intet enda
främmande land mer tillät honom att derstades värfva
soldater *).
Det vore svårt att förklara, huru Karl Gustafs
såväl blodiga eröfriögslystnad som opålitliga
underhandlingssätt kunde stå tillsammans med hans för öfrigt
stora och lysande egenskaper och ådagalaggda åtminstone
yttre gudsfruktan, såframt ej erfarenheten ofta
framvisade sådana högst olikartade iöreningar. Hvad de
dubbla och stundom falska underhandlingarna beträffar,
må anmärkas, alt en stor mängd statsmän hafva i alla
tider trott, att man riken emellan icke behöfver
iakttaga samma ärlighet, samma upprigtighet, som fordras
mellan enskilda. Till en högre, en ädlare statskonst
hafva jemnförelsevis endast få kunnat lyfta sig. Bland
dessa få var icke Karl Gustaf. Snarare sänkte han sig
något under den af mängden beträdda banan, och de
i sådant hänseende lösa grundsatser, som gunstlingen
Schlippenbach vid flere tillfällen yttrade, stå åtminstone
icke i strid mot Karl Gustafs egna handlingar. Det är
ej otroligt, att, om hos konungen redan från början
anlagen till dubbelhet förefunnits, hafva dessa blifvit i
god tid och redan hos ynglingen ytterligare utvecklade
genom vanan vid de hemliga stämplingar, med hvilka
pfaltsiska partiet sökte åt honom på ett eller annat sätt
bana väg till svenska tronen.
Konungens begär efter krig och inkräktningar hade
sin grund äfven i tidsandan. Under råa, laglösa och
krigiska lider voro både samhället och den enskilde
städse i behof af kraftfulla försvarare, och sådana
kämpar blefvo derföre de utmärktaste, de vigtigasle män i
staten. Bakom dem ställde sig den värnlösa skaran, i
nöden bäfvande och bedjande, efter segern prisande
och lofsjungande. Det var riddareålderns lysande, och
*) Prcsteståndets arkif. Acta comitialia 1659, 1660. Jfr.
Be.\ells bidrag till Sv. Kyrk. och Riksd Ilist. s. 28, 31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
