Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägne. — Akta er, skrek genast Dahlberg tillbaka,
min konung har med sig 80,000 ungrare. Han har
i välmening skickal mig hit. Om ni misskänner hans
godhet och vågar skjula’mig; skall hland er alla
derinne i Drzesc om en timmes lid icke en enda
lef-vande själ mera finnas. Derpå vände han om hästen
och red i sakta mak tillbaka; polackarna aflossade icke
ett enda skott. Karl Gustaf, som på afstånd åskådat
hela uppträdet, gaf vid återkomsten Dahlberg
vänskap-liga bannor för dennes förvägenhet; men gladdes åt de
erhållna underrättelserna och åt företagets följder; ty
skrämda genom Dahlbergs bot och genom sin vanliga
räddhåga för svenskarna, uppgåfvo polackarna redan
följande dagen den vigtiga fästningen.
Under polska fälttågen genomgick Dahlberg ett
temligen ovanligt äfventyr. Det var hösten 1656. Han
hade blifvit anstucken af pesten och insjuknade den
9 Oktober under en ridt till Elbingen. I feberyrsel
tog han vägen inåt en skog, och red der under ett
och ett halft dygn fram och tillbaka, nästan utan
medvetande, sofvande än i sadeln, än på marken; och när
han äfven i detta sista fall snart af feberdrömmarna
väcktes, så matt, att han endast krypande förmådde
komma till sin häst. Det sediga djuret sprang likväl
ingen gång undan, utan lät sig villigt tagas. Så kom
Dahlberg sluteligen fram till en krog, belägen vid
stranden af Frische HafF. Krögaren såg, att det var en
svensk officer, trodde honom drucken och lade honom
derföre på en af bänkarna. Kort derefter inträdde en
från hafvet återkommande fiskare, hvilken satte sig ned
och började klaga öfver den hårda fattigdom, som tryckte
honom samt hans olyckliga hustru och barn.
Dahlbergs medlidande rördes; han reste sig upp, lät
på sin bekostnad gifva manpen god förplägning och
räckte honom sluteligen en rik allmosa. Efter många
och hjertliga tacksägelser aflägsnade sig fiskaren.
Dahlberg låg qvar under ständigt ökad feber. Snart
förstod krögaren, alt det var pesten. Derföre, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
