Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ocb i nämnde yrken använda sina penningar och sin
erfarenhet.
Andra hindret låg måhända i de skatter, hvarmed
Karl den elfte började betunga också denna näringsgren,
ocb i synnerhet stångjernstiJlverkningen. Sistnämnde rörelse
hade förut blifvit uppmuntrad på allt möjligt sätt, och äfven
genom en ganska låg beskattning. Masugnarna betalade
åt kronan sitt tiondejern, men utlagorna på
stångjems-smidet voro ganska rioga och berodde till en del på
frivillig och enskild öfverenskommelse. Men Karl den elftes
riksskattmästarelynne kunde icke i längden lemna en
sådan inkomstkälla obegagnad. År 1683 uppgjordes en ny
och allmän öfverenskommelse, om den afgift, som för
stångjernssmidet borde erläggas. Den kallades
hammar-skatt. Karl ville bestämma densamma till två procent
af tillverkningen; men stångjernspatronema beviljade blott
cn. Konungen lät sig bärmed nöja; dock endast tills
vidare. Begäret efter ökade inkomster fortlefde; och sedan
enväldet blifvit fullkomligen stadfästadt, väckte Karl år
1694 återigen fråga om, att, åtminstone i vissa fall, höja
hammarskatten till 2 procent, och ban var på vägen, att
genomdrifva denna sin önskan, då hans bemödande blef
afbrutet genom döden. — Redan förut, eller 1689, ålades
jernverksägare att betala en viss summa för att få till
koltägt begagna kronans allmänningar. Denna afgift
kallades rekognition eller skogsore. — Adeln hade förut
varit befriad från all skatt af sina på frälsegrund anlaggda
stångjernshamrar. Vid riksdagen 1682 måste likväl
ståndet för desamma bevilja hälften, af hvad ofrälse
bruks-egare skulle komma att erlägga. Ar 1696, och efter
fullgånget envälde, befallde Karl helt sjelfrådigi, att adeln
skulle för samma sina frälsehamrar betala icke som
hittills blott hälften, utan hädanefter en alldeles lika stor
hammarskatt, som ofrälse jernverksägare.
Som ett tredje hinder för bergshandteringens
framgång räkna vi de många föreskrifter, med hvilka man den
tiden ansåg, att styrelserna borde ordna och leda bvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
