Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rikes statskonst. Den ena var bat emot Frankrike; den
andra misstroende mot Danmark. Det vaf med dessa två
känslor, som det lyckades Oxenstierna att binda och
qvar-hälla Karl den eifto vid österrikiska förbandet; ocb detta
i strid mot de flesta andra rådgifvarne. Oxenstierna
gjorde det icke för intet; såsom vi framdeles fä se.
I .början af 1690 ansträngde konung Ludvig alla
6ina krafter för att vinna biträde af svenskarna. Han
böd, som det säges, ända till 800,000 riksdaler (??)
årligen och mot villkor, att Sverge skulle skicka en
beväpnad här till Tyskland; dock utan förbindelse att deltaga
i kriget. Bland herrarna af franska partiet utdelades
penningar, och för att vinna den mägtige, men
motsträf-vige Oxenstierna grep man sig serdeles an. Frankrike
bjöd honom 20,000 kronor i bandom; dessutom ett
lifs-tids-underbåll af 10,000 åt honom, och efter hans död
af 7000 åt enke-grefvinnan, allt samma mynt och årligen.
Ludvig lofvade ock att i sin tjenst antaga äldsta sonen
som vice-amiral och den andra som öfverste, och att gifva
ät den tredje ett års-underhåll, samt åt hvar och en af
döttrarna 6000 livres. Oxenstierna afslog dessa lysande
anbud och kämpade med yttersta oförtrutenhet för
Österrike, England och Holland. Hans uppdrag var icke lätt.
Frankrike hade i början af 1690 två egna fast icke med
högre fullmagt försedda underhandlare i Stockholm,
obe-rSknadt de svenska anhängarne, hvilka leddes af sådana
män, som Erik Lindskiöld ocb Nils Bielke. Men alla
deras bemödanden strandade mot konungens bestämda
vedervilja för Frankrike. Denna ökades än mer af hans stränga
rättrogenhet, hvilken gick så långt, att han ansåg tjenst
i Frankrike vara ganska farlig för själens salighet. Äfven
hans rena sedekänsla kunde icke utan afsky böra talas
om det sultanlika lefnadssättet vid Ludvig den fjortondes
hof. Jag för spörj er, sade han, om franska, konungen och
om hans undersåtare så grußiga saker, att. jag anser dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
