Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nären tog orden efter bokstafven, och skyndade upp för
att begagna konungens, som han trodde, gynnsamma
sinnesstämning. Insläppt till Kar], anhöll han i djupaste
underdånighet: att få sin kronofordran betald, och det på
samma sätt, som hans medbroder för några ögonblick
sedan fåttnämligen i stångjern. Konungen studsade och
efterfrågade förhållandet. Detta blef snart upplyst, hvarpå vreden
vände sig i löje; och båda erhöllo sin ordentliga betalning.
Ofvanstående exempel ådagalägga äfven en annan
konungens sinnesart, nämligen hans försonlighet; hvilken
ock uppenbarade sig vid en mängd andra tillfällen, t. ex.
mot Gyllencreutz, Lilliehök, v. Bucbwaldt, v. Mengden,
Carlberg m. fl. Denna Karls egenskap var också allmänt
känd och omtalad af de flesta den tidens författare.
I några andra fall visade han sig dock mägtig af
en stundom länge fortfarande motvilja. Detta kom likväl
mindre af någon långsinnthet i lynnet, än af den
ihärdighet i statsåsigter, som vanligtvis utmärkte ifrågavarande
konung, och som någon gång öfvergick till en
klandervärd envishet.
Personligt mod hade Karl den elfte i högsta grad;
och han ådagalade det vid alla möjliga tillfällen, icke blott
under fälttågen, utan ock i sitt hvardagslif. Bevis på
detta hans oförfärade sinnelag hafva vi redan sett, och
skola snart se än flere; nämligen då vi komma att
tala om hans ridter och jagtnöjen.
I fullkomlig motsats till denna hans ovanliga
förvågenhet i lifsfaror, visade konungen en ändå ovanligare
forsagdhet i sällskapslifvet. I sin älskvärdaste gestalt var
det en berömYärd blygsamhet. Nästan aldrig hördes han
tala om sina egna förtjenster och segrar. Om sådana
Smnen bragtes å bana, gaf han alltid äran åt Gud och
åt trogna vänner, stridskamrater och ämbetsmän.
Högtidligheter till firande af sin egen person och sina egna
bragder undvek han med verklig ängslighet l). När han fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
